Hoppa till innehåll

Intervju: Tio år med materielförsörjningsstrategin

Att vi själva skulle utveckla och tillverka strategiska varor som försvarsmateriel för att inte bli beroende av andra länder var ledorden i Sverige under kalla kriget.
– Den i Sverige verksamma försvarsindustrin var en del i hela vårt säkerhetskoncept. Det var därför ett statligt ansvar att genom olika former av stöd hålla försvarsmaterielföretagen levande, säger Anders Carell, som ansvarat för armémateriel på Försvarets materielverk (FMV).

Framåt millennieskiftet övergavs den här inriktningen, och man avskrev invasionshotet.
– Man gick in i en konstig period man kallade för en ”strategisk timeout”. Man räknade inte med något militärt hot mot nationen i överskådlig tid. Däremot såg man efterhand oron i resten av världen och bestämde att vi skulle hjälpa det internationella samfundet och hävda våra intressen även utanför svenskt territorium.

Anders Carell

Det i sin tur innebar att Sverige inte självständigt behövde ha en militär styrka, utan vi skulle istället samarbeta med andra.
– Sammantaget innebar det här att det inte fanns något behov av nationellt självförsörjande vad gäller försvarsmateriel och strategiska varor längre.

I det här sammanhanget började den nya materielförsörjningsstrategin växa fram. Ett av huvudbudskapen är att ”internationell samverkan skall vara huvudalternativet vid all utveckling, anskaffning och vidmakthållande och nyttan av internationellt materielsamarbete ska maximeras”.
– Eftersom behovet av en så stor grad självförsörjning ansågs ha minskat kunde också det statliga stödet och inflytandet minska. Hela försvaret skulle helt enkelt kosta mindre pengar. Undantaget var de nationellt bestämda väsentliga säkerhetsintressena – stridsflyg och undervattensverksamhet – som fortsatt fick statligt stöd.

Anders Carell ansvarade för armémateriel på FMV mellan 2009 och 2017, och började alltså samma år som den nya strategin skulle implementeras.
– Det var stundtals väldigt turbulent. Det mest uppmärksammade var när vi inte fullföljde utvecklingen av ett nytt stridsfordon, SEP, utan anpassade kraven och upphandlade ett färdigutvecklat fordon i internationell konkurrens. Vi blev kallade till olika riksdagsgrupper för att förklara hur vi kunde vara ”så dumma” att vi inte köpte svenskt. Vi fick förklara att ”Vi följer ju bara de beslut ni fattat”. Om de överhuvudtaget kände till den så insåg de inte konsekvenserna av riksdagens beslut och materielförsörjningsstrategin.

För fem år sedan sa Fredrik Reinfeldt, dåvarande statsminister, i ett uttalande att försvaret var ”ett särintresse”. Nu är tiderna helt annorlunda – i slutet av mars varnade till exempel FN:s generalsekreterare António Guterres för att västvärlden och Ryssland är på väg in i ett nytt kallt krig. Anders Carell tycker det säkerhetspolitiska läget gör att det är hög tid att ompröva materielförsörjningsstrategin.
– Sen förra försvarsinriktningsbeslutet som togs 2015 har vi återigen satt det nationella försvaret i fokus. I samband med det är det naturligtvis dags att ompröva allt det vi trodde när vi tecknade in den eviga freden år 2000. Gäller det verkligen fortfarande? Det i sin tur kommer förhoppningsvis leda fram till en ny materielförsörjningsstrategi som anpassas till den nya verkligheten. Jag förutsätter att man ska omarbeta strategin, allt annat vore historielöst.

Om Anders Carell fick bestämma skulle en ny materielförsörjningsstrategi sätta försörjningssäkerhet i fokus.
– Jag tror vi behöver någon form av k-företag igen, alltså att staten i vissa sektorer är tvungna att genom antingen stöd eller lagstiftning se till att man lagrar strategiska varor och bibehåller kompetenser även om det inte motiveras av marknadskrafterna. Jag kan tänka mig att vi skulle kunna gå samma väg som Finland. De har ett antal strategiska partners – företag som anses vara av strategiskt intresse – som är utpekade till myndigheter, försvarsmakten och totalförsvaret. Vad gäller ammunitionsindustrin kan vi inte bara skriva avtal med de som har lägst pris. Här måste vi faktiskt betala för att säkerställa kompetens och produktionskapacitet i landet, eller åtminstone i Norden.

 

Detta är en första av flera artiklar föreningen avser att skriva om materielförsörjningsstrategin; den gemensamma strategin för Försvarsmakten och Försvarets materielverk (FMV) som styr materielförsörjningen och försörjningen av det svenska försvaret.

Läs mer om föreningens syn på hur försörjningen av försvaret kan utvecklas.

Relaterade nyheter