Limmergård: Så kan Europa överbrygga det försvarsteknologiska gapet
Om behoven styrde kommer stats- och regeringscheferna att ha en diger agenda. EU har aldrig stått inför större säkerhetspolitiska utmaningar i sitt närområde än vad som är fallet idag. Vidare saknar EU:s medlemsländer vissa militära resurser samtidigt som den amerikanska militära närvaron i Europa minskat över tid. Den försvarsindustriella basen i Europa, som till stora delar är förutsättningsskapande för den militära kapacitetsutvecklingen, dras även den med struktur- och regelverksproblem.
Stats- och regeringscheferna kommer sannolikt att besluta att EU behöver en ny global säkerhetsstrategi. De kommer även att följa upp ett antal projekt för att stärka tillgången till bl.a. lufttankningsförmåga, fjärrstyrda farkoster, cyberförmåga och satellitkommunikation. Men när försvarsmarknaden ska diskuteras möts stats- och regeringscheferna av en tunn agenda. En politiskt bindande uppgörelse om försörjningstrygghet vid försvarsupphandlingar mellan EU:s medlemsländer och vissa satsningar på forskning och utvecklingsprogram kommer sannolikt att vara huvudnummer. Dessa initiativ är lovvärda. Men de kommer inte att tackla de betydande utmaningar som Europa står inför så som ökad konkurrens från icke-europeiska företag, fallande satsningar på forskning och utveckling, samt nationell protektionism på försvarsmarkanden.
Problemen med en splittrad och delvis sluten europeisk försvarsmarknad är starkt kopplad till medlemsländernas politiska styrning och beteende som ägare och kunder av sina nationella industrier. Enligt EU-kommissionen sker i genomsnitt ca 80 procent av all upphandling av försvarsmateriel på nationell basis och endast ett land – Sverige – har en helt privatägd industri utan statliga ägandeintressen.
Vad behöver då göras för att rätta till problemen? Det finns tyvärr inte några enkla och snabba lösningar. Men genom kloka politiska beslut kan situationen förbättras. Här har den svenska regeringen en stor möjlighet att kunna agera vid EU:s stats- och regeringschefsmötet i juni.
För det första behövs initiativ som kan främja att EU:s medlemsländer utvecklas till bättre beställare av försvarsmateriel genom att samordna kravspecifikationer och öka standardiseringar. Målet borde vara att genomföra färre, men större upphandlingar, av plattformar och system med längre serier för att uppnå skalfördelar. Det tjänar alla parter på.
För det andra behöver EU:s försvarsmarknad öppnas upp. EU:s försvarsupphandlingsdirektiv slår fast att större försvarsupphandlingar ska konkurrensutsättas under förutsättningar att medlemsländerna inte kan åberopa väsentliga nationella säkerhetsintressen. Vad som behövs är inte mer lagstiftning, utan ett mycket starkare och effektivare övervakningssystem för att se till att denna lagstiftning faktiskt inte missbrukas utan tillämpas inom hela EU och EES-området. Allt för ofta stänger nationella upphandlingar ut utländska företag vid konkurrensupphandlingar. Denna protektionism skadar svenska försvarsföretag som är mycket internationellt konkurrenskraftiga och exportorienterade.
För det tredje krävs det en starkare harmonisering av exportkontrollregler bland EU:s medlemsländer. Exporten utanför unionens gränser har blivit allt viktigare för försvarsföretagen som ett sätt att hantera den fallande efterfrågan på hemmamarknaden. Men om EU ska lyckas skapa en gemensam försvarsmarknad inom unionens gränser måste spelreglerna för exporten utanför gränserna jämställas. Annars försvåras förutsättningarna för nya utvecklingsprojekt mellan medlemsländerna och det skapas snedvridna konkurrensförhållanden.
I kraft av att representera ett land som stått upp för internationella normer och handel samt med ett starkt industriellt och militärtekniskt kunnande har den svenska regeringen stora möjligheter att påverka EU på detta område. Vill vi dessutom ha en stark egen industriell förmåga måste politiken utgå från öppenhet och harmonisering. Fler svenska särlösningar löser inte Sverige eller Europas utmaningar, oavsett om det är i synen på upphandling eller exportkontroll.
Robert Limmergård
Generalsekreterare
Säkerhets- och försvarsföretagen
Läs mer om föreningens arbete med EU-frågor här.
