Robert Limmergård: ”Konkurrens avgörande för försvarsförmågan”
Zsolt Lazar väcker i sin debattartikel ”Europas försvarsindustri måste vakna” mycket angelägna strategiska problem som berör långt fler frågor och aktörer än de försvarsföretag som är verksamma i Europa.
Ökad internationell konkurrens från nya icke-europeiska aktörer, nedskärningar i försvarsbudgetar, fallande satsningar på försvarsforskning samt avsaknad av nya större program, är några av dessa utmaningar. Många av problemen är långt ifrån nya, men den åtstramningspolitik som följde i kölvattnet av den ekonomiska krisen har satt utmaningarna på steroider.
Problemen är dock inte som Lazar hävdar att försvarsföretagen i Europa sovit sig igenom de senaste 10-15 åren. Tvärtom har företagen varit mycket aktiva. Snarare handlar problemen om den politiska styrning och beteende som medlemsländernas ägare och kunder fortsätter med av sina nationella industrier.
Enligt EU-kommissionen sker ca 80 procent av all upphandling av försvarsmateriel inom EU på nationell basis. Denna marknad behöver därför konkurrensutsättas i betydligt högre omfattning. Avsaknad av harmonisering i kravspecifikationer, oförmåga att ensa upphandlingsprocesser, nationellt riktade beställningar och subventioneringar är direkta orsaker till de strukturproblem vissa företag står inför. Ändras marknadsmekanismerna så kommer även det industriella landskapet att ändras. Även om Lazar har flera poänger i sin analys bedömer jag föreslagen som kontraproduktiva;
- En omförflyttning av europeisk försvarsindustri är inget som ska genomföras genom politisk styrning. Om de lägre lönerna kan kompensera eventuella kompetensfall genom att flytta industrier kommer detta att skötas av de fria marknadskrafterna. Skälet till att det inte skett ännu handlar inte, som Lazar hävdar, om visionslöst företagsledarskap inom europeisk försvarsindustri utan om att företagens komparativa styrka snarare ligger inom avancerad systemintegration än billig massproduktion vilket gör tillverkningen väsentligt mindre personalintensiv.
- Lazar anför att de europeiska länderna ska minska kraven på exportkontrollen. Jag menar att en strikt och noggrann exportkontroll är avgörande för att företag ska vara konkurrenskraftiga. Företagen i Sverige är ofta beroende av teknologiöverföringar på försvarsområdet från andra länder, framförallt från USA. Om Sverige skulle ha haft en mindre strikt exportkontroll skulle dessa företag inte få tillgång till utländsk högteknologi i samma omfattning. Vår stränga exportkontroll ökar alltså tillgången till teknik från viktiga samarbetspartner.
Det som behövs för Europa är inte en mindre strikt exportkontroll. Däremot behövs en betydligt starkare harmonisering av exportkontrollregler till tredje land bland EU:s medlemsländer bortom den politiskt bindande gemensamma ståndpunkten på området. Export utanför unionens gränser har blivit allt viktigare för försvarsföretagen som ett sätt att hantera den fallande efterfrågan på hemmamarknaden. Men om EU ska lyckas med att upprätta en gemensam försvarsmarknad inom unionens gränser måste spelreglerna för exporten utanför gränserna jämställas. Annars förhindras samutvecklingsprojekt över nationsgränserna och det skapas snedvridna konkurrensförhållanden då försvarsföretag i vissa länder har helt andra förutsättningar än andra för att uppnå skalfördelar och dela utvecklingskostnader.
Ökad konkurrensutsättning inom EU på försvarsmarknaden är smärtsam och det kommer att finnas vinnare och förlorare på marknaden. Men om EU:s medlemsländer inte antar den utmaningen kommer situationen att bli värre, då de mest konkurrenskraftiga försvarsföretagen inom Europa inte kommer att kunna växa sig starka nog för att klara en allt hårdare global marknad med allt fler aktörer.
- Försvarsföretagen har inte sovit sista decennierna utan utvecklats och återfunnit sin roll: att förse försvaret med innovativa lösningar som skapar militära övertag. I dag kombineras den civila tekniska utvecklingen med insikter om hur tekniken kan tillämpas för militära ändamål. Utvecklingen av sensorer, robotik, kvantinformatik, artificiell intelligens, rymdbaserade system, neurovetenskap och cybersäkerhet har potential att förändra hur samhället skapar säkerhet. Utmaningen är istället att snabbare fånga upp i synnerhet disruptiv ny teknik och innovationer som skapar strategiska fördelar på slagfältet och säkerhetspolitiskt inflytande vid förhandlingsbordet. Försvaret ska inte betala överpriser på försvarsmarknaden, utan konkurrens och ökat inflöde av ny teknologi är avgörande för en långsiktig starkt försvarsförmåga.
Även om jag är kritisk till Lazars förslag till åtgärder belyser artikeln viktiga utmaningar. Den långsiktiga strategiska utmaningen för EU är att framtida innovationer på försvarsområdet i allt mindre omfattning kommer att skapas i Europa. Den starka ställning på det militärtekniska området som Europa haft kommer därmed sakta att eroderas. Nationella särlösningar är inte svaret, utan istället bör vi ge det europeiska försvarsmarknadssamarbetet större betydelse.
Robert Limmergård
Generalsekreterare, Säkerhets- och försvarsföretagen
Artikeln finns att läsas också på Ny Teknik
