Karlis Neretnieks: ”Vad angår oss Baltikums affärer”
Jag satt och spelte nykter och sur
Drottningens polska i Polen, G-dur;
runt kring mig satt förståndiga män;
den drack ett stop, ett halvstop drack den.
Men hur var det fatt,
slog en av min hatt,
en ann sad’ åt mej:
vad fan angå dej
Polens affärer? Pling plingeli plång.
Bellmans epistel No 45 (sannolikt skriven i samband med Polens första delning mellan Ryssland, Preussen och Österrike år 1772)
Den första frågan man måste ställa sig när man diskuterar baltisk säkerhet är: vilka ambitioner har Ryssland?
Är det som vissa hävdar att Rysslands aggressiva utrikespolitik bara är en reaktion på att man känner sig hotad och kränkt genom att allt fler av dess grannar vill ansluta sig till Nato och EU? En i grunden defensiv målsättning?
Har man den uppfattningen så leder det bland annat till slutsatsen att de baltiska länderna borde lämna Nato. Ryssland skulle då känna sig säkrare och uppträda mindre hotfullt. Tror man inte att så är fallet måste man söka fler förklaringar till dagens aggressiva ryska utrikespolitik.
Har Ryssland vidare ambitioner? Återupprätta sin stormaktsstatus, ett land som vill få ett avgörande inflytande på världens affärer? Bli ett av de tre kanske fyra länder, USA, Kina, Ryssland och kanske Indien, vars åsikter alla måste ta hänsyn till? Vill man kunna påverka sina nära grannländers politik i frågor som energi, ekonomi och säkerhetspolitiska ställningstaganden så att de passar med Rysslands önskemål? Vill man kanske i vissa fall också knapra tillbaka territorier som man anser i grunden är en del av Ryssland?
Har Ryssland den typen av målsättningar så kan de bara uppnås på bekostnad av andras makt och självständighet. Enskilda länders, EU:s och Natos. Makt är ett nollsummespel.
Baltikum utgör här ur rysk synvinkel ett mycket attraktivt mål. Inte bara när det gäller att öka sitt inflytande i de enskilda länderna, utan också som ett instrument för att försvaga EU och Nato.
De är tidigare sovjetrepubliker som till delar fortfarande är beroende av Ryssland, t ex vad avser ekonomi och energi. Något som gör dem sårbara för utpressning.
Dessutom innebär det faktum att de en gång var delar av såväl det tidigare ryska som det sovjetiska imperiet att många i Ryssland ser dem som förlorade territorier. Något som gör att betydande delar av den ryska hemmaopinionen kan mobiliseras för att stödja aktioner mot dessa länder.
I Estland och Lettland finns också tämligen stora rysktalande befolkningsgrupper vilka kan utnyttjas som svepskäl för större eller mindre militära ingripanden.
De baltiska länderna är visserligen med i Nato men de är utomordentligt svårförsvarade, militärgeografin ser ut som den gör.
Den helt avgörande faktorn för att minska risken för eventuella ryska militära ingripanden i Baltikum, stora eller små, är Natos trovärdighet som säkerhetsgarant. Det vill säga att alliansen både kan och avser att ingripa vid ett eventuellt militärt hot mot någon eller några av sina medlemmar. Skulle denna trovärdighet urholkas är risken stor att vi åter får ett splittrat Europa där de starkaste bestämmer, och där de svaga får böja sig för utomståendes krav.
För att kunna genomföra militära operationer till stöd för de baltiska länderna krävs att Nato, i praktiken USA, kan utnyttja svenskt luftrum för alla typer av flygföretag, attack, jakt, transportflyg, radarspaning mm. Kan Natos marinstridskrafter i Östersjön basera i de svenska skärgårdarna skulle deras insatser också underlättas avsevärt.
Omvänt gäller att skulle Ryssland kunna disponera delar av Sverige så skulle ryska operationer på och över Östersjön självfallet underlättas, men framförallt skulle det kraftigt försvåra för Nato att skydda de baltiska staterna. Ryssland skulle ha möjlighet att skapa en ”mur” som skydd för sina operationer i Baltikum.
Det går alltid att slå hål i murar, men det tar tid och Baltikum skulle vara förlorat innan dess. Det är tveksamt om Europa och USA i ett sådant läge skulle var beredda att starta ett ”tredje världskrig” för att återerövra, befria, de baltiska länderna.
Av detta går det att dra två slutsatser.
Stabiliteten i regionen och därmed både Sveriges och Baltikums säkerhet bygger på att Nato har förmågan att kunna försvara Baltikum, om så skulle behövas. Grunden för svensk försvars- och säkerhetspolitik bör därför vara att göra vårt bästa till att öka trovärdigheten för att Nato verkligen kan det.
Det får inte vara lätt och billigt för Ryssland att ”låna” delar av svenskt territorium, och därmed skapa en situation där Nato har mycket svårt att ingripa i Baltikum. Finns den optionen kan det fresta Ryssland att söka militära lösningar för att nå sina politiska mål i Östersjöregionen.
Till detta kan läggas även moraliska och folkrättsliga aspekter.
Ska vi avstå från att bidra till demokratiska grannländers säkerhet om vi så kan?
Ska vi acceptera att små länders politiska och ekonomiska vägval skall styras av aggressiva grannar?
Svaret kan bara bli att ”Baltikums affärer angår oss”, dessutom mer än vad vi ofta tror.
Karlis Neretnieks är tidigare rektor för Försvarshögskolan och ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.
