Limmergård: Förändrad spelplan utan helhet
Bakgrunden till frågan var beskedet i den nya regeringsdeklarationen att ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato” och vari detta avseende skillnaden ligger för ett icke-Nato land.
Det enkla svaret är försörjningstryggheten styrs av Sveriges mellanstatliga avtal, exempelvis har det s.k. LOI-avtalet (sex nationsavtalet) skrivningar om försörjningstrygghet i tider av kris och krig, skriver Robert Limmergård. Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska relationer styr naturligen därför våra handelsmönster avseende känslig och avancerad teknologi. Avvägningar om försörjningstrygghet är politiska. Och komplicerade.
Men det är många saker som nu samtidigt sker denna höst som kommer att påverka de säkerhets- och försvarsföretag som är verksamma i Sverige. På det europeiska planet kommer en ny EU-kommission att tillträda under november och NATO har nyligen fått en (ny) nordisk generalsekreterare i form av Jens Stoltenberg. Vid kommunikén från NATO:s toppmöte i Wales framhöll stats- och regeringscheferna att medlemsländerna har för avsikt att höja sina försvarsanslag för att vid 2020 uppnå två procent av BNP. Det är första gången som medlemsländerna antagit detta mål på en så hög nivå. Huvudskälet är framförallt att den säkerhetspolitiska utvecklingen i och kring Europa försämrats.
Samtidigt driver även EU på samarbetet på försvarsområdet. Försörjningstrygghet, exportfrämjande till tredje land, översyn av försvarsupphandlingsdirektivet, kapacitetsfrågor, exportkontroll och konfliktmineraler är några av de frågor som står på agendan i Bryssel. Utfallen av dessa processer kommer att påverka alla berörda aktörer i Sverige. För att vi ska vara framgångsrika kommer det dels att kräva ett starkt svenskt engagemang i Bryssel samt även en nära dialog mellan statliga aktörer och företagen i Sverige.
Det angeläget att den nya regeringen bejakar och engagerar sig i det ökade europeiska samarbete som sker på försvarsmaterielområdet. Denna europeisering har för länge sedan gått bortom storslagna tal och pompa och ståt och befinner nu i detalj- och regleringsstadiet. Sverige har alla möjligheter att utöva stort inflytande på denna process. Dels i ljuset av att Sverige har ett stort inflytande inom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik i allmänhet. Men kanske ännu mer på grund av att Sverige i förhållande till på storleken av vårt land är en teknologisk stormakt i kraft av kompetenta försvarsmyndigheter och konkurrenskraftiga företag.
Vidare är det angeläget att den översyn som nu sker på krigsmaterielexportområdet i form av KEX-utredningen har ett brett perspektiv och även väger in ett europeiskt sammanhang. Idag går över hälften av den försvarsmateriel som produceras så väl inom Sverige som inom EU på export till tredje land. Om vi inte uppnår någon form av en harmonisering på detta område så riskerar de aktörer som har snedvridna konkurrensvillkor på sikt att slås ut.
Möjligheterna för det svenska försvaret att ha tillgänglig materiel – när och där de behövs även i tider av kris – är en av frågorna våra nyvalda politiker bör beakta särskilt i kommande arbete med försvarsbudget och försvarsplanering.
