Paul Beijer – månadens intervju
I augusti åker Paul Beijer till den mexikanska beachorten Cancun. Troligtvis kommer han aldrig att ha badbyxor på sig under Cancun-vistelsen. Dresscoden kräver korrekt kostym, välstruken skjorta och givetvis slips. Paul Beijer är senior diplomat inom Utrikesdepartementet, har varit ambassadör i Nordkorea och de senaste fem åren av sitt yrkesliv har han vigt åt en enda sak: FN-fördraget Arms Trade Treaty (ATT) som trädde i kraft på julafton i fjol. Resan till Cancun gör han som Sveriges representant vid det första så kallade statspartsmötet som ska hållas för de 130 länder som hittills ratificerat eller undertecknat ATT.
– Arms Trade Treaty har två huvudmål: att främja ansvarsfulla överföringar av konventionella vapen, samt att komma åt den illegala och oreglerade handeln av vapen i världen. Bara ett femtiotal av 193 nationer har en tillfredsställande kontroll på den internationella handeln med konventionella vapen idag, säger Paul Beijer.
Det är framförallt kring flödena av små och lätta vapen som snaran dras åt i och med att ATT implementeras. Pistoler, k-pistar, granatkastare, pansarvärnsvapen… De vapen som gör så stor skada i bland annat delar av Afrika och Latinamerika. För efter många förhandlingsrundor och diplomatkonferenser de senaste åren nåddes till sist ett Arms Trade Treaty som den 2 april 2013 röstades igenom i FN:s generalförsamling med de imponerande siffrorna 153 länder för och 3 länder emot (Iran, Syrien och Nordkorea). Ytterligare ett tjugotal lade ner sina röster.
– Det var inte bara ’the usual suspects’, det vill säga OECD-länderna, som ville ha det här fördraget. Det hade starkt stöd även från i princip hela Afrika och Latinamerika och då kunde inget enskilt land eller grupp av länder stoppa det, säger Paul Beijer.
De länder som skriver under och ratificerar ATT måste ha kontroll över de vapen som korsar landets gränser. De ska ha kontroll över export, import, transit, omlastning och förmedling.
– De stater som ratificerat ATT ska sätta upp en kontrollapparat, ska tillämpa avtalets exportkriterier, ska rapportera och ska dela information med andra. När ATT kommit på plats i praktiken så kommer betydande oreglerade vapenströmmar i världen att komma under kontroll, och illegala strömmar kommer att bli lättare att spåra och stoppa säger Paul Beijer.
Att peka ut länder som är extra viktiga för att få stopp på de oreglerade flödena av konventionella vapen är svårt, enligt Paul Beijer. Stora producentländer som Kina och Ryssland, visst, men faktum är att alla världens länder kan spela en roll i flödena av vapen:
– Även de minsta länderna i världen är viktiga: om de inte är med i ATT så blir de genomgångsländer och fristäder för internationella vapenhandlare. Därför är det lika viktigt att det stora vapenproducentlandet kommer med som små ö-nationer i Stilla havet och Karibien.
Den svenska försvarsindustrin var och är positivt inställd till ATT. Den såg två skäl att vara det, enligt Paul Beijer:
– För svensk industris del kan ATT sägas jämna ut spelplanen så att fler länder spelar efter liknande regler vad gäller vapenexportkontroll.
Det andra skälet till att svensk industri var positiv är att det helt enkelt har blivit väldigt omständligt med internationella samarbeten kring materielprojekt. När alla länder har olika regelverk och olika formulär krävs stora avdelningar inom försvarsföretagen bara för att hålla koll på regelverken.
– Många företag, inte bara svenska, hoppas att ATT på sikt ska leda till en jämkning av regelverken så att de ser mer lika ut i olika länder. Båda dessa skäl för försvarsindustrin ser bra ut på papperet men kräver fortsatta insatser från industrin för att ATT också i praktiken ska ge dessa fördelar, säger Paul Beijer.
Han ser gärna att den svenska industrin fortsätter att agera och anstränga sig för att få fler länder att skriva under fördraget.
– Industrin kan ha en viktig roll där. Ofta är det skeptiska landets försvarsindustri som är skeptisk snarare än dess regering, och det är lättare för försvarsindustri att prata med försvarsindustri än för regeringar att göra det.
Även vad gäller att få till det mer likformiga regelverket kan försvarsindustrin hjälpa till. Implementeringen av ATT kommer att ta lång tid och kräva enorma resurser i form av tid och expertis:
– Inom industrin finns gott om experter. De kan lämna värdefulla bidrag till implementeringsassistansen i olika länder och på så sätt hjälpa sig själva eftersom följden blir ett mer likformigt globalt regelverk.
Blir det generellt svårare för försvars- och säkerhetsföretag – i de länder som är med i ATT – att exportera vapen?
– Nej. Varför inte? Jo, många länder följer redan sådana här normer. Egentligen är det bara försvarsindustrin i länder med icke ansvarsfull exportpolitik som kommer att märka skillnad.
Är det inte så att det är den med slappast regelverk som får affären, åtminstone vad gäller mer tvivelaktiga kunder?
– Jo, men jag skulle säga att du ändå inte konkurrerar med lösare exportlagstiftning när det gäller de mer sofistikerade köparna, de som svensk industri riktar sig till. Enklare produkter till oseriösa destinationer – där har industri i länder med brist på kontroll en konkurrensfördel men frågan är om vi ens vill konkurrera där? För Sverige är det rätt ointressant eftersom vi exporterar sofistikerade produkter som oseriösa mottagare sällan har råd med eller förutsättningar att använda.
Vems liv blir bättre tack vare ATT?
– I många stater i Afrika kommer livet att bli bättre. På den nivå som det väpnade våldet är idag har vi ju svårt att ens leverera humanitär hjälp eftersom hjälparbetare tas av daga. För människor i sådana regioner blir livet bättre. I Latinamerika, i länder med höga mordfrekvenser och tungt beväpnade kriminella grupper, blir livet bättre. ATT kommer i mindre grad att påverka oss som bor i utvecklade länder med stabila samhällssystem. Det är de länder som drabbas hårdast av våldet som blir de stora vinnarna av ATT.
