Undervattensförmåga som nationellt säkerhetsintresse bör omfatta så mycket mer än två nya ubåtar

Alldeles nyligen har den största nationella militära operationen på närmare tjugo år avslutats. Verksamheten i Stockholms skärgård som pågått under en veckas tid har benämnts som en underrättelseoperation där många likheter med 80-talets ubåtsjaktoperationer kan skönjas, men där slutar likheterna eftersom vårt försvar inte närmelsevis ser ut som det gjorde då. Vid en jämförelse mellan dåtidens tillgängliga marina resurser och tillgängliga resurser i dag så kan vi konstatera att skillnaden är enorm.

Främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten, ska vi se det som en parantes och engångsföreteelse? Nej, förmodligen inte. Med hänsyn till den omfattande militära upprustningen som sker i vårt närområde, återkommande luftrumskränkningar och en omfattande ökning av övningsverksamheten på och över Östersjön så bör ingen vara förvånad över att det också händer saker under ytan. Därmed så aktualiseras ånyo frågan huruvida Sverige har de resurser som krävs för att möta denna oroväckande händelseutveckling?

Samtidigt som våra militära resurser konstant har minskat sedan år 2000 så har säkerhetsläget i vårt närområde nu försämrats så pass mycket att det är en helt ny realitet vi måste förhålla oss till och alla måste nu inse att den så kallade ”strategiska time-outen” sedan länge är över. Det är ytterst olyckligt att en stor del av vårt försvar och därmed även vår materielanskaffning i dagsläget är dimensionerad för att primärt kunna användas i mindre insatser utomlands där den tilltänkta motståndaren är relativt okvalificerad. Det finns nu all anledning att ändra huvudkursen för såväl Försvarsmakten som försvarsindustrin med anledning av det nya läget.

För att bättre kunna hantera händelser liknande den i Stockholms skärgård under oktober månad och för att lösa det spektrum av olika uppgifter som kan förväntas av Försvarsmakten så krävs det att de tre områdena materiel, personal och övningstid harmoniseras. Dessutom krävs tillräcklig stor volym samt kvalitet inom alla tre områden.

Tittar vi på tillgänglig materiel inom Marinen så kan vi konstatera att Marinchefens verktygslåda är väldigt liten. Men inte nog med det, han saknar dessutom ett antal viktiga verktyg för att kunna utföra jobbet på bästa sätt och antalet anställda ”hantverkare” är alldeles för få.

Är det då enklare att lokalisera och bekämpa främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten år 2014 jämfört med vad det var på 80- och 90-talet? Nej, givetvis inte. Även om teknikutvecklingen gått framåt så är en ubåtsjaktstyrkas behov av ingående komponenter i stort sett exakt samma som då. Således fanns det en anledning till att en sådan sammansatt styrka såg ut som den gjorde baserat på många års erfarenhet och utveckling.

Men det stora problemet är som sagt att verktygslådan numera är oroväckande tom och stora delar av de ingående enheterna avvecklades i samband med de förödande försvarsbesluten 2000 och 2004 då det nationella försvaret mer eller mindre försvann ut med badvattnet.

Sveriges mest kända ubåtsjägare Göran Frisk uttryckte i media att ”det här är ingen lek – inget Fia med knuff – det här är allvar”. Jag kan bara instämma i den gamle ubåtsjägarens mycket talande slutsats. Den omvärldsutveckling vi ser i Europa och i vårt närområde är allvarlig, till och med mycket allvarlig. Om någon funderar på huruvida vi borde vara oroliga över utvecklingen så blir det otvetydiga svaret – ja!

Tiden för att sitta och hoppas på att saker ska ordna sig av sig själva är förbi. Det krävs nu kraftfulla ansträngningar för att återuppbygga en trovärdig Marin som kan hantera nuvarande och framtida situationer. Om riksdag och regering anser att försvar och säkerhet är viktigt så kommer det inom en snar framtid att krävas en snabb och omfattande materielanskaffning vilket i sin tur kommer att ställa höga krav på en effektiv försvarsindustri eftersom listan på behoven inom undervattensområdet är omfattande.

Antalet fartyg utrustade för kvalificerad ubåtsjaktförmåga är för få. Sju korvetter räcker inte långt och en Visbykorvett är dessutom i vissa fall en för stor enhet för att kunna verka effektivt på alla platser inomskärs. Behovet av att utöka numerären av fartyg för ubåtsjakt, men även för ytstridsuppgifter är därmed mycket stort.

En annan saknad komponent som behöver återinföras i Marinen är det mycket effektiva bojbåtssystemet som avvecklades efter FB-00. De personal- och kostnadseffektiva fartygen kunde med sina passiva sonarbojar nyttjas på strategiska platser under lång tid. Förvisso har dagens korvetter möjlighet att nyttja passiva bojsystem, men för att bli en riktigt bra operatör så krävs omfattande övningstid inom området vilket man svårligen kan erhålla på en korvett som har ett stort spektrum av uppgifter man ska hinna med att blir bra på.

Men inte nog med det. En annan nyckel till framgång är fasta sensorer utplacerade på havsbotten på viktiga platser. Här försvann sannolikt väldigt mycket i samband med att Kustartilleriet lades ned och därmed även KAFUS (KA Fasta Undervattens System). Detta är dock ett område där teknikutvecklingen har gått framåt och där framtida lösningar bör kunna bli både bättre och mer kostnadseffektiva.

Men den kanske mest viktiga komponenten i en ubåtsjaktstyrka är givetvis helikoptrarna. Helikopter 14 är beställd, men kommer inte levereras i sjöoperativ version förrän 2020. Förutom att forcera införandet så finns det ytterligare saker som måste åtgärdas. Det ena är att beställa en vapenintegration, det andra är att åtminstone dubbla antalet sjöoperativt utrustade helikoptrar från nuvarande fem, vilket är en alltför låg nivå.

I samband med vårändringsbudgeten för 2014 fastställde regeringen att ”undervattensförmågan utgör ett väsentligt säkerhetsintresse och bibehållandet av kompetensbasen är nödvändig för att uthålligt tillförsäkra Försvarsmakten denna förmåga”.

Problemet är att regeringen inte har definierat vilken undervattensförmåga som omfattas och därmed utgör det nationella säkerhetsintresset. För det kan väl inte vara så att det enbart var två ubåtar av typen A26 som här avsågs? Undervattensförmåga innebär så mycket mer än ubåtar, och det vore därför på sin plats att den nya regeringen förtydligar vad som avses och att man då även framhåller vikten av att även ubåtsskyddsförmågan definieras som ett nationellt säkerhetsintresse.

En återtagning av denna förmåga måste som sagt tidigare påbörjas snarast, och här spelar försvarsindustrin en mycket viktig roll eftersom materielen inom detta område utgör bottenplattan för att åstadkomma en snabb och helt nödvändig återtagning.

Men till syvende och sista handlar allt om finansiering, och här har våra politiker en rejäl hemläxa att göra. Nuvarande nivå på försvarsanslaget i relation till det aktuella omvärldsläget är nämligen ett skolboksexempel på strukturell obalans.

Men till synes har ännu inga politiska röster höjts något nämnvärt för att lösa dessa, och alla andra problem som Försvarsmakten dras med. Frågan som då måste ställas är om våra man vågar ta den risk som det innebär att inte vidta nödvändiga åtgärder?

Om författaren

Niklas Wiklund är försvarsdebattör under pseudonymen Skipper och driver en av Sveriges mest lästa försvarsbloggar www.navyskipper.blogspot.se. För detta arbete har han bland annat förtjänat Kungliga Örlogsmannasällskapets medalj i guld. Till vardags tjänstgör Wiklund som fartygschef på korvetten HMS Stockholm.