Annika Nordgren Christensen: ”Försvarsutskottet blir nu försvarspolitikens epicentrum”

Försvarsberedningen upprepade i sin rapport i våras att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt, men man skrev också att Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för militära angreppshot har ökat, även i vårt närområde. Detta är en skärpning jämfört med beredningens säkerhetspolitiska rapport i maj 2013, skriver Annika Nordgren Christensen.

Trots orosmolnen över Östersjön gick beredningens enighet som bekant upp i rök mot sluttampen av arbetet och Moderaternas eftervalsanalys – under ledning partiets nye försvarspolitiska talesman Hans Wallmark – konstaterade att försvarsfrågan var ett av de politikområden partiet förlorade röster på. Mindre än ett halvår senare och i en omvärldsutveckling som ytterligare gått åt fel håll sedan dess, tillträder regeringen ”i en mycket orolig tid”, som det uttrycks i regeringsförklaringen.

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) har nu att lämna en budgetproposition och så småningom ett försvarsinriktningsbeslut för tiden efter 2015. Frågan är hur han ska beskriva spårbarheten mellan Försvarsmaktens utformning och budget till sina egna ord om en dyster omvärldsutveckling när Magdalena Anderssons lador är tomma?

Hultqvist omges av stora förväntningar efter att med allt större eftertryck kritiserat den tidigare regeringen för såväl undermålig finansiering som underlåtenhet att ta in den nya hotbilden. Mot detta höjders varnande fingrar för de Grönas försvarshämmande inverkan. När resultatet av regeringsförhandlingarna offentliggjordes hördes dock knappt ett pip, då den i korta drag går ut på att Försvarsberedningens ord gäller och att Miljöpartiet får överge sin mer internationellt inriktade försvarsmaktsidé och svälja Socialdemokraternas fokus på försvar av Sverige, mot att man inkasserar framgång i vapenexportfrågan – i alla fall bildligt – genom att understryka att vapenexportkontrollen gentemot ickedemokratier ska skärpas samt att FXM ska läggas ner. Det sistnämnda utan någon närmare beskrivning av hur myndighetens uppgifter vid sidan av exportfrämjandet ska tas omhand.

De borgerliga partierna har sträckt ut handen i försvarsfrågan redan under valnatten och att det är Försvarsberedningens ord som gäller har som sagt S och MP skrivit under på. Problemet är bara att Försvarsberedningen inte är ett under av detaljer. Ur rapportens alla tolkningsbara besked ska det nu mejslas ut en kompromiss ur kompromissen, som håller SD ute, alliansen inne och MP nere.

Så länge inte Försvarsberedningen får ett nytt uppdrag och träffas regelbundet under tiden fram till försvarsinriktningsbeslutet, kommer detta att ske i Försvarsutskottet. Utskottet kommer för omväxlings skull utgöra ett slags försvarspolitikens epicentrum och dess nya ordförande – folkpartisten Allan Widman – kommer inte sakna områden där han kan skjuta regeringen framför sig under hot om uteblivna majoriteter och egna kreativa tolkningar av Försvarsberedningens skrivningar. Låt mig i detta sammanhang särskilt lyfta några områden som jag tror kan vara av särskilt intresse för SOFF:s medlemmar:

Sveriges internationella samarbeten

I slutet av oktober redovisar ambassadör Tomas Bertelman sin översyn över Sveriges internationella försvarspolitiska samarbeten. Han har bland annat till uppgift att ge förslag på hur dessa kan utvecklas. Med utredningen som bräckjärn kommer samtliga borgerliga partier – befriade från regeringsansvarets samförståndsok i militäralliansfrågan – växla tonläge och inte missa en chans att tala om potentiell nygammal Nato-distansering med utrikesminister Margot Wallström (S) i spetsen.

Ett annat samarbete rör EU:s stridsgrupper, där Sverige som ramnation leder en av dem under första kvartalet 2015. Stridsgruppskonceptet är ifrågasatt över hela det politiska fältet och det skulle inte förvåna om tveksamheten uttrycks klarare från regeringshåll, vilket i sin tur väcker frågor om hur man ser på EU som en försvars- och säkerhetspolitisk aktör framöver. Vad ser man framför sig istället? Eller kommer resurser och intresse flyttas till deltagandet inom Natos snabbinsatskoncept, NRF?

Ytterligare en EU-relaterad fråga gäller hur slutsatserna från Europeiska rådet i december 2013 ska hanteras i Sverige och vilken linje regeringen kommer förfäkta vid den kommande diskussionen i rådet under sommaren 2015. Här kommer EU-nämnden under ledning av EU-kritikern Carl Schlyter (MP) samla sig till en tämligen oförutsägbar majoritet.

Försvarsmaterielprocessen och export

Det finns stark politisk uppslutning bakom idén att riksdagen ska kunna fatta materielinvesteringsbeslut på strategisk nivå. För att uppnå detta föreslår bland annat utredaren av Investeringsplanering för försvarsmateriel (SOU2014:15) att regeringen utvecklar resultatredogörelsen och här tror jag att Försvarsutskottets nya ordförande har ett särskilt intresse, då Widman ofta har kritiserat riksdagens kringskurna makt inom området liksom trollerikonster med limiter, index och anslagssparanden. Det ska bli intressant att se hur dynamiken utvecklas mellan utskottet och Försvarsdepartementet i denna fråga.

Vidare skulle det förvåna mig om försvarsministern lägger fram en budgetproposition som undviker finansieringsfrågan kring JAS 39 E. Hultqvist har under flera år pratat om att finansieringen måste hanteras och till det ska läggas Schweiz nej. Om han inte har något nytt att komma med i den delen lär oppositionen påminna honom om saken. En allvarligt menad satsning skulle dock röra upp andra problem – i synnerhet när ett besviket Försvarssverige undrar var alla nya friska pengar tog vägen med tanke på den säkerhetspolitiska utvecklingen. Det faktum att en bredare allmänhet oroar sig för Ryssland gör inte industrin immun mot ”gökunge”-diskussioner. Det kan i själva verket vara tvärt om.

Vad gäller export är det väl känt att efterfrågan på de statliga aktörernas medverkan i försvarsmaterielexporten fortsätter att öka. Här kommer regeringen tvingas välja väg mellan ökade resurser och hårdare prioriteringar – var man nu ska hantera det utan FXM? När det gäller regelverket är frågan om demokratikriterier redan omhändertagen i KEX-utredningens direktiv, men här finner vi möjligen Miljöpartiets förhandlingsvinst: Man surrar Socialdemokraterna vid masten och undviker på så sätt en sedvanlig uppgörelse mellan M och S.

Forskning och utveckling

Hårt ansträngd försvarsekonomi har gjort att omedelbara behov i insatsorganisationen har prioriterats framför forskning och till detta kommer försvarsopinionens krav på omedelbara operativa behov med hänsyn till omvärldsutvecklingen. Krasst uttryckt väcker man inte horder av starka opinionsbildare när man stryper resurserna, vilket gör att prognosen framåt ser fortsatt dyster ut. Detta är i någon mån en paradox då Försvarsmakten i sin perspektivstudie från 2013 är mycket tydlig med det högteknologiska vägvalet. Om detta vägval i förlängningen ens ska finnas som ett alternativ, måste det ske en uppryckning och medvetna beslut fattas. Forsknings- och utvecklingsfrågorna lider dock av samma politiska svagheter som järnvägen och avloppsnäten i kommunerna– de sträcker sig bortom mandatperioder och synder utkräver inget omedelbart ansvar.

I en ”mycket orolig tid” är det lätt hänt att svensk politik introvert blickar bakåt för att få svar på vad som gagnar svenskt försvar och säkerhet bäst. Men istället krävs pluralism och stort intresse för goda exempel i omvärlden. Här kan den internationaliserade industrin bidra med viktiga perspektiv.

Annika Nordgren Christensen

Försvarsdebattör, medlem av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och fd. försvarspolitiker (MP).