Den svenska försvarsmarknaden från medeltiden till idag
Anno 1552-1996, statliga försvarsföretag
Vår historia kan sägas börja med Anders Krutmakare, som fick i uppdrag av kung Gustav Vasa att etablera ett krutbruk i Åker. Cheferna utsågs av kungen, men kan ändå ses som etableringen av den första privata verksamheten i Sverige med försvars – och därmed det första försvarsföretaget.
Under de följande århundradena utvecklades en rad olika industrier i Sverige, inklusive vapensmedjor och krutfabriker. Under 1600-talet blev Sverige en av Europas ledande militärmakter, vilket drev på utvecklingen av en inhemsk industri.
Under kalla kriget upprätthöll Sverige en omfattande industriell förmåga för att säkerställa neutralitetspolitikens trovärdighet. Staten tog flera viktiga beslut som till exempel etableringen av Försvarets Fabriksverk (FFV) för tillverkning av vapen och ammunition samt utsåg exempelvis Saab till systemleverantör av svenska stridsflygplan. Det senare lade grunden för utvecklingen av Draken, Viggen och Gripen.
Staten tog även ägarskap i Bofors i Karlskoga för att säkerställa den inhemska artilleriproduktionen. Staten upprätthöll också en strikt politik. Den begränsade exporten av avancerad försvarsmateriel till endast utvalda allierade för också säkra tillgången av central utländsk teknik från samarbetsländer.
Sverige tillät visst privat ägande av försvarsföretag, men bibehöll en stark statlig kontroll. Under denna epok var försvarsföretagens export begränsad och ofta, som i fallet med segeldukstillverkare Fabian Philip och många företag därefter, helt beroende av den svenska kunden.
1943: Staten etablerade FFV (Försvarets Fabriksverk), som ansvarade för tillverkningen av vapen och ammunition.
1954: Beslut togs att etablera Saab som systemleverantör för svenska stridsflygplan.
1971: Staten tog ägarskap i Bofors för att säkerställa den inhemska artilleriproduktionen.
1980-talet: Sverige utvecklade en strikt exportkontrollpolitik som begränsade export av avancerad försvarsmateriel till några utvalda samarbetsländer.
Anno 1996-2007, privatisering och internationalisering
Efter kalla krigets slut inleddes en period av omfattande förändringar på den svenska och internationella försvarsmarknaden. Staten Sverige avvecklade sitt direkta ägarskap, delade upp och privatiserade den då samlade försvarskoncernen Celsius. Staten införde lagstiftning som tillät utlandsägt ägande av svenska försvarsföretag, vilket öppnade för ökad internationalisering. Men det var inte endast statliga bolag som köptes av utländska, utan senare förvärvades också Hägglunds av Alvis och Volvo Flygmotor av GKN Aerospace.
inrättades för att hantera exportkontroll av försvarsmateriel, och Försvarsexportmyndigheten (FXM) etablerades för att aktivt marknadsföra svensk försvarsmateriel internationellt.
Under denna period var staten aktiv i att utveckla försvarsmarknaden för att göra den mer konkurrenskraftig på den internationella marknaden. Företagens exportandel av omsättningen ökade från cirka en tredjedel till två tredjedelar.
1996: Sverige påbörjade avvecklingen av sitt direkta ägande av flera försvarsföretag. inspektionen, som varit en del av Regeringskansliet, omformas till den självständiga myndigheten Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP) som inrättas för att hantera exportkontroll av försvarsmateriel.
2000: Staten införde lagstiftning som tillät utländskt ägande av svenska försvarsföretag, vilket öppnade för ökad internationalisering. Celsius köptes upp (eller fusionerades) i Saab och i samband med detta såldes vissa delar av Celsius till andra ägare, däribland Kockums som såldes till ThyssenKrupp, och delar av Bofors som såldes till United Defense. Samma år undertecknade Sverige sexnationsavtalet som underströk leveranser till samarbetsländerna av materiel även vid tider av kris och krig utifrån principen om ömsesidigt beroende.
2001: Riksdagen beslutar om nya principer för industrisamverkan – ”offset” – vilket innebär att Sverige endast i undantagsfall ska nyttja vid för att främja försörjningstrygghet.
2005: En utredning föreslår att en myndighet – Försvarsexportmyndigheten (FXM) – etableras för att aktivt marknadsföra svensk försvarsmateriel internationellt, där företagen sågs som ett säkerhetspolitiskt verktyg. Myndigheten inleder arbetet 2010.
Anno 2007-2022, marknadsorientering och nedskärningar
Under denna epok förändrades synen på försvarsföretagen. Staten gick från att se företagen som en säkerhetspolitisk resurs till att behandla företagen som vanliga leverantörer.
sprinciperna infördes, vilket innebar att Sverige skulle köpa befintlig försvarsmateriel från den internationella marknaden för att lösa internationella insatser snarare än att nya lösningar för att möta morgondagens hot mot Sverige. Försvarsexportmyndigheten lades ner och Sverige gick med i flera internationella samarbetsprogram för att få tillgång till och möjlighet att anskaffa utländsk försvarsteknologi. Sverige tecknade ett ensidigt avtal att få nyttja Natos smyndigheter, utan att företag i Sverige tilläts sälja direkt till Nato. Under denna period minskade Sveriges försörjningstrygghet, och företagen fick anpassa sig till en marknadsdriven modell där forskning och teknikutveckling fick finansieras av företagen.
2007: Materielförsörjningsprinciperna infördes, vilket innebar att Sverige skulle köpa försvarsmateriel från den internationella marknaden snarare än att utveckla inhemska lösningar.
2015: Försvarsexportmyndigheten (FXM) lades ner, vilket försvagade det samlade svenska arbetet för försvarsexport.
2015: Sverige gick med i flera internationella samarbetsprogram och undertecknade flera internationella försvarsavtal för att få tillgång till avancerad försvarsteknologi.
Anno 2022 – ?, ny säkerhetspolitisk verklighet
Rysslands fullskaliga invasion av Ukrna ändrade åter synen på försvarspolitiken i allmänhet och försvarsmarknaden i synnerhet. Sveriges regering aviserade en massiv investering av n och fattade beslut om att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato. Regeringen beslutar även om flera strategier med betydelse för försvarsföretag, bland annat en försvars- och säkerhetspolitisk strategi för rymden och en försvarsinnovationsstrategi.
Den första svenska försvarsindustristrategin ska tas fram, vilket om så markerar en historisk helhetssyn när det kommer till försvarsmarknaden. Denna strategi väntas betona innovation, produktion och vikten av samarbete.
2022: Sveriges regering aviserade ökade investeringar i försvarsförmågan.
2022: Regeringen fattade beslut om att Sverige skulle ansöka om medlemskap i Nato, vilket påverkar marknaden inriktning och samarbetsmöjligheter, ett beslut som riksdagen året därpå i bred parlamentarisk överenskommelse fastställde.
2024: Sverige blir fullvärdig medlem i Nato.
2025: Den första svenska försvarsindustristrategin väntas presenteras innan sommaren, vilket i så fall skulle kunna markera en samlad politik för försvarsmarknaden.
