Limmergård: Europa i takt mot stärkt försvarsförmåga?
Förra veckan röstade och antog dessutom EU-parlamentet en resolution där man uppmanar medlemsländerna att öka samarbetet kring försvarsfrågor och försvarsmarknaden. Detta är ett betydande ställningstagande av EU-parlamentet som tidigare undvikit området. I sammanhanget bör även nämnas att Nato och EU numera också är tydligare i sina roller; Nato är en förutsättning för ett säkert Europa och EU är så kallad Security Provider till Nato, tänkt att komplettera varandra med ”mjuk” respektive ”hård” makt. Vi noterar således en ambitiös agenda hos flera institutioner. I onsdags lanserade exempelvis kommissionen ett antal åtgärder inom ramen för den Europeiska färdplanen för försvarsområdet, bl.a. en europeisk försvarsfond för att stödja investeringar i gemensam forskning och gemensam utveckling av försvarsmateriel och teknik. (Se länkar nedan).
Därför var ändå ministrarnas brist på originalitet förvånande. Förslaget innehåller få nya idéer och de förslag som finns handlar mer om process och struktur än förmåga. Det finns några rader om behovet av att harmonisera försvarsmarknaden samt att investera minst 20 procent av försvarsanslagen på ny materiel. Men med tanke på de idag mycket låga försvarsanslagen i Europa innebär de få möjligheter att mäta sig militärtekniskt med Ryssland, Kina eller USA.
Avsaknaden av nytänk och fart i processen får mig tänka på en annan rapport med titeln: ”Towards a stronger Europe”; en rapport som identifierar behovet av att öka konkurrensen på den europeiska försvarsmarknaden och som därför även föreslår ett antal konkreta åtgärder. Bakgrunden var ”the need to maintain Europe’s position of reasonable technological and industrial equivalence with its main partner, the US, is not only a matter of fundamental military and economic importance” samt att undvika att Europa “will be relegated to a subordinate position to other more capable technological nations and unable to exercise technical leadership”. För att säkra en militärteknisk relevans tar ”Towards a stronger Europe” upp åtgärder riktade mot att öka marknadstillträdet; bl.a. harmonisering av militära krav, utbyte av teknisk information mellan länder, behovet av sameuropeiska forskningsprogram, särskilda satsningar mot mindre företag samt att företagen, för att investera i försvarsteknik, är i behov av ökad insyn i myndigheternas behov.
”Towards a stronger Europe” skrevs dock år 1986. Samma år som vår förening grundades. Mycket har hänt på försvarsmarknaden sedan dess och marknadstillträdet har ökat. Men utmaningarna återfinns fortsatt. Skälet till att så lite hänt är enkelt; utmaningarna har aldrig haft en affärsmässig grund. Det är politiskt skapade problem. Så länge som majoriteten av försvarsmaterielen förblir nationellt planerad, nationellt kravställd, nationellt upphandlad och levererad så kommer de europeiska företagens andel av marknaden att fortsätta att minska och därmed dess industriella förmåga med förståelse om teknik och system. En utveckling som direkt påverkar Europas militära förmåga. SOFF har tillsammans med nordiska kollegor varit aktiva i frågan, så har även exempelvis Tyskland.
Försvarsmarknaden är speciell. Kunderna är stater och nationella säkerhetsintressen spelar naturligen en central roll hos Europas såväl som andra stater. Detta påverkar dessvärre hur långt och hur fort de enskilda länderna kan röra sig i riktning mot en öppen och konkurrensutsatt marknad.
Ministrarnas och den nyfunna politiska viljan i Europa kommer efter det att EU i somras presenterat sin ”Globala strategi”, som då hade utförliga resonemang om försvarsmarknaden. Så naturligtvis finns goda intentioner och förslag. Från branschen ser vi positivt på att EU-kommissionen tillåts ta en större roll för att öka marknadstillträdet. Vi ser att de internationella samarbetena måste öka, oaktat om de är bilaterala samarbeten vid sidan av multilaterala inom Norden eller EU. Att närmare 85% av försvarsforskningen finansieras i en nationell kontext är ohållbart, varför EU och EDA:s initiativ är logiska – men Sverige måste koordinera oss bättre inte minst civil/militärt. Synergier mellan civilt och militärt ska dock inte begränsas till forskning, utan förmågorna måste upphandlas, driftas och underhållas gemensamt över de militära eller civila områdesgränserna.
Att stärka den Europeiska säkerheten är nödvändigt, men den politiska viljan är splittrad. Jag upplever till del att de nya förslaget går i otakt med den allmänna opinionen i Europa. För även om Frankrike och Tyskland – med nuvarande regeringar – ser behov av exempelvis ”operativa högkvarter” finns det fler än vi svenskar som är oroade över att förslag om struktur endast drar på de magra resurser våra försvarsmakter har att leva med. Och även om Europa inte ensamt litar på medlemsstaterna och Natos strukturer finns likväl risker att ministrarnas initiativ skapar duplicering med befintliga strukturer och undergräver Natos roll som säkerhetsaktör, även om ambitionen är den motsatta.
Det blev inte mindre komplext att utveckla försvarsmarknaden eller bygga upp ett europeiskt försvar efter Brexit. Tvärtom. De politiska och ekonomiska konsekvenserna kommer att utmana den europeiska försvarsmarknaden och därmed företagen. När vi konfronteras med dessa betydande förändringar blir det än viktigare att vi – som bransch och som land – är samordnade i våra budskap till Bryssel. I det långa perspektivet måste vi, för att vår Försvarsmakt ska ges ökade möjligheter att skapa effekt och effektivitet, förändra försvarsmarknaden i Europa. I det korta behöver vi samlas för att ge vår Försvarsmakt förutsättningar att stärka försvarsförmågan. Europa blir inte starkare tillsammans förrän vi är starkare – tillsammans!
Robert Limmergård, generalsekreterare Säkerhets- och försvarsföretagen
Läs mer om föreningens arbete med EU-frågor här.
