Europeiska försvarsbyrån – en tillbakablick

Ordförande blev Michel Barnier, dåvarande EU-kommissionär med ansvar för institutionella frågor vid Europeiska kommissionen, som ledde ett arbete att undersöka ”möjligheten att inrätta en byrå vars uppgifter (forskning, utveckling, anskaffning) och operativa metoder skulle behöva studeras i detalj”, samtidigt som man erkänner att ”det [finns] faktiskt inget samarbete om försvarsmateriel på unionsnivå”. Dokumentet fortsatte med att konstatera att ”om verkliga framsteg ska vara möjliga i termer av militär förmåga, måste ansträngningar göras inte bara på försvarsbudgetnivå utan också på upphandlingsnivå för att uppnå ekonomi och öka nivån för forskning och utveckling”.

Tiden var rätt av två skäl. Den första var det relativa misslyckandet i tidigare försök att samordna upphandling och förmågesamarbete. Det andra var det samtidiga upplevda behovet av att koppla militär förmåga till industriell förmåga. Medlemsstaterna verkade alla villiga att gå framåt, företagen ville internationaliseras – det fanns en lång rad goda skäl att öka samverkan. Ett flertal länder hade nyligen kommit överens om det som skulle bli ”Iris-T” där parterna etablerade begrepp som ”Earned return” i stället för ”Juste retour” och där ett land och en leverantör var ”lead”, istället för gemensam struktur.

”Arbetsgruppen för försvar” intervjuade högnivårepresentanter från medlemsstaterna, myndigheter och företag. Western European Armaments Group (WEAG) ansågs för komplex vid den här tiden och strukturen saknade stöd från medlemsstaterna och dess myndigheter, samtidigt som sex nationer initierat ett samarbete att gå fram snabbare (”Sexnationssamarbetet; nedan ”LOI” efter den avsiktsförklaring/Letter of Intent som utgjorde samarbetets grund). Företagskonsortiet EADS drev särskilt idéen om en försvarsbyrå – en idé som letade sig i arbetsgruppen. Idén att inrätta en ny byrå kom därför att bli någonting nytt, något hoppfullt.

SOFFs ”Ag INT”, föreningens grupp för internationella frågor, verkade för ett vidgat försvarsmaterielsamarbete i Europa. Gruppen hade formats tidigare som stöd till de industrigrupper som deltagit i implementeringsarbetet av LOI-arbetet. Ett betydande arbete lades ned i gruppen, med representanter från medlemsföretagen, där föreningen med en stor öppenhet till myndigheterna försökte föra fram vad branschen i Sverige såg som viktigt för en ny, europeisk byrå.

I slutrapporten från december 2002 målades ett antal principer upp för vad som senare skulle bli den Europeiska försvarsbyrån (EDA) även om det namnet inte förekom utan istället talade om ”European Armaments, Research and Military Capabilities Agency (EARMCA)”. ”Inställningen med en mellanstatlig grund för en europeisk byrå för försvarsmateriel och strategisk forskning fick stöd av många i gruppen”, stod det i det officiella dokumentet. Eftersom alla tidigare samarbetsformer misslyckats ville EU-kommissionen ge EDA en stark politisk förankring och även bemanna byrån med seniora tjänstemän från de sex dominerande försvarsindustriländerna. EDA bedömdes helt enkelt inte kunna uppnå någonting som inte medlemsstaterna och dess försvarsdepartement skulle tillåta – så förankring i de sex stora länderna som stod bakom LOI-samarbetet var av vikt.

”Byråns initiala uppgifter skulle vara att säkerställa att Europa har den operativa förmågan genom att främja en politik för ökad harmonisering av upphandlingen av medlemsstaterna och att stödja forskning om försvarsteknik, inklusive militära rymdsystem”. Till skillnad från sexnationsarbetet skulle alla medlemsstater som så önska få delta i byrån, vars sammansättning ”inte skulle kopplas till andra, begränsade former av försvarssamarbete”, förklarade slutrapporten. Tanken var alltså inte endast att bredda LOI-samarbetet, utan även få med samarbetsländer som inte var med i EU och heller inte kopplas starkt till Nato.

Arbetsgruppen fick stöd av LOI-ländernas företag som i ett öppet brev till EU-kommissionen i april 2003 efterlyste en större konsolidering av det europeiska försvaret industrin genom skapandet av en ny europeisk försvarsbyrå. Europeiska rådet möte i Thessaloniki i juni 2003 innebar sedan en ny push mot en mellanstatlig byrå på försvarsområdet. I sina slutsatser gjorde rådet klart att en ny europeisk försvarsbyrå skulle inrättas. “Europeiska rådet [.] ger i uppdrag att lämpliga organ i rådet att vidta nödvändiga åtgärder för att under loppet av 2004 skapa en mellanstatlig byrå för utveckling av försvarsförmåga, forskning, upphandling och anskaffning”, stod det i slutdeklarationen.

Nick Witney, som senare skulle bli den första EDA-chefen, fick i januari 2004 i uppgift att leda ett ”Agency Establishment Team” som, när frågor om varför och när var besvarat, skulle besvara frågorna om byråns vad, hur, vem och vilka. Frankrike ville att byrån skulle ha fokus på anskaffning. Britterna på förmågeutveckling. Skillnaden i synen på EDA kom att prägla de första tio åren. Teamet utgick från Kortenberg i Bryssel och svensk representant var generalmajor Peter Lundberg, då vid Försvarets materielverk (FMV).

• ”Vår vision var att EDA skulle styra strategiskt och inte vara operativ när det kom till genomförande och upphandling. Sverige såg i stället att länderna skulle verka genom etablerade aktörer som OCCAR eller olika konstellationer av samarbete mellan medlemsstater”, konstaterar Peter Lundberg.

Delvis kom tillskapandet av byrån att även driva fram en omorganisation av hur branschföreningarna arbetade i Europa och ett arbete påbörjades att samla de tre då befintliga europeiska föreningarna EDIG, AECMA och EUROSPACE till en, effektiv organisation som skulle utgöra motpart till bl.a. EDA.

Andra halvan av 2004 ägnades åt att få allt på plats. Witney blev den första chefen för EDA och en av fyra direktörsplatser gick till det svenska departementsrådet Ulf Hammarström som blev ansvarig för industri- och marknadsfrågor. Den nya byrån skulle ta fram tre strategiska ramverk; ett för forsknings- och teknik; ett för samarbete och koordinering av anskaffning; och ett för den europeiska försvarsteknologiska och industriella basen. Allt skulle dock utgå från en förmågeutvecklingsplan och tidigt påbörjades ett arbete med en ”uppförandekod för försvarsupphandling”. Med detta påbörjade EDA arbetet med att skapa en europeisk marknad för försvarsmateriel (EDEM) och idéen är att gradvis bör ta över verksamheten i relaterade samarbeten som WEAG och Western European Armaments Organisation (WEAO). Det första kontraktet från EDA tilldelas ett konsortium lett av Patria för en studie angående fjärrstyrda luftfarkoster (RPAS).