Näringslivets roll inom totalförsvaret

Betänkandet ger en bra beskrivning och bakgrund

Betänkandet beskriver på ett bra sätt de perspektiv som försörjningstryggheten innefattar och ställer på de involverade aktörerna. Betänkandet mynnar i korthet ut i rekommendationer att införa ett par smärre lagändringar och uppdra åt totalförsvarsmyndigheter att identifiera företag som bedriver totalförsvarsviktig verksamhet. Ett annat förslag är att etablera ett nationellt totalförsvarsråd med representanter från näringslivet samt att ge Upphandlingsmyndigheten i uppdrag att ge vägledning som syftar till bättre upphandlingar för försörjning vid höjd beredskap.

Utredningens genomlysning av området är ett bra första steg, men förslagen är på en övergripande nivå och de kommer att behöva vidareutvecklas för att nå en faktisk försörjningstrygghet. Det som i många stycken saknas i betänkandet är ett tydligare svar på hur de affärsmässiga formerna för näringslivets stöd till totalförsvaret skall utformas. Här finns en utmaning eftersom flera aktörer behöver vägledning för att påbörja viss verksamhet avseende dialogen, relationen och kravställningen gentemot företagen. Risken är därför att myndigheter och företag får vänta innan nödvändig involveringen av näringslivet i totalförsvaret kan ta fart.

Bra om försvarsmaterielrelaterad försörjningstryggheten och FoU

Kapitel 7 ger goda ingångsvärden kring den försörjningstryggheten som är relaterad till försvarsmateriel, men i praktiken också för andra känsliga teknologier och kompetenser, som behöver skyddas och upprätthållas på ett likande sätt som försvarsmateriel. Kapitlet är samtidigt ett värdefullt inspel till en kommande strategi för den framtida försörjningen av försvarets förmågor (materielförsörjningsstrategi). Här beskrivs bl.a. marknadens särart och de specifika beroende som också finns kopplat till strategiska partners och försörjningstrygghet.

Utredningen föreslår att uthållighet och försörjningstrygghet tydliggörs i det aviserade arbetet med materielförsörjningsstrategin. Här är det viktigt att betona att det är företag som bidrar till denna försörjning (teknik, kunskap och insatsvaror) och inte begränsat till ”industrin” som kan vara ett missledande ord i sammanhanget.

Utredningen betonar särskilt vikten av att myndigheterna inom det militära försvaret ges förbättrade förutsättningar till försörjningstrygghet vid ett snabbt försämrat omvärldsläge. Få marknader är så statligt reglerade och styrda som försvarsmaterielmarknaden. Exportstödjande verksamhet och internationella materielsamarbeten bör utformas för att främja en kostnadseffektiv materielförsörjning, upprätthålla kompetens och därigenom försörjningstrygghet över tid. Samlat tydliggör detta vikten av uthållighet och försörjningstrygghet i materielförsörjningsstrategin.

Även kapitel 8, som berör forskning och utveckling, är ett viktigt ingångsvärde för en i framtiden fungerande materielförsörjning samt försörjningstrygghet. Inte minst eftersom förutsättningarna för dessa två perspektiv kan påverkas av flera faktorer, bl.a. den tekniska utvecklingen. Sverige måste här kunna dra nytta av och använda de samlade kunskaps- och kompetenstillgångar som finns tillgängliga för att möta nya hot och utmaningar. Väl avvägda satsningar på forskning och utveckling krävs för att dra nytta av den tekniska utvecklingen. Utredningen belyser därför även kortfattat den forskning och utveckling som bedrivs i dag samt några teknikområden av särskild betydelse för försörjningstryggheten på sikt.

Finansiering av det civila försvaret och incitament för näringslivet tydliggör brister i ledarskap

Utredningsuppdraget pekar på det militära försvarets behov av stöd från civilt försvar och konstaterar att samhällets förmågor att stötta försvarsmaktens behov till övervägande delar utgörs av näringslivets resurser. Detta förhållande gäller idag till stor del även för det militära försvaret även om det sällan betonas.

Utredningen fördjupar och förstärker detta förhållande och konstaterar samtidigt att näringslivet till stora delar saknar incitament att beakta totalförsvarets behov i sin verksamhet. Det är därför märkligt att utredningen i sina slutsatser kommit fram till att utredningen inte vill föreslå åtgärder för att förbättra incitamenten. En anledning som utredningen hänvisar till är att detta skulle medföra kostnader som det inte finns utrymme för i kommande försvarsbeslut.

En slutsats av detta är att betänkandet bekräftar det militära försvarets stora beroende av från stöd från totalförsvarsviktiga företag, men betänkandet ser det inte möjligt att finansiera näringslivets stöd. Utan ett fungerande totalförsvar brister även det militära försvaret.

Utredningen ser svårigheter att finna incitamentsformer som inte strider mot EU:s lagstiftning om upphandlingskrav, konkurrensregler och bestämmelser om statsstöd. Här finns en märklig motsägelse i utredningen då utredningen i kapitlet kring Finland beskriver deras mycket utvecklade totalförsvarsystem och nämner att Finland följer regelverken som finns. Därav måste rimligen slutsatsen bli att det faktiskt går att tillämpa EU:s regelverk på ett sätt som inte strider mot detsamma.

Enligt SOFF finns de legala förutsättningarna att lösa incitamentsfrågan genom att införa krav som möter totalförsvarets behov vid upphandling från företag. En praktisk skillnad är att Sverige saknar kulturen att bl.a. tillämpa lagen om upphandling av försvar och säkerhet (LUFS) syftande till att stärka de försvars och säkerhetspolitiska intressen lagen är avsedd att tillämpas för. Det finns däremot exempel från flera andra EU-länder där myndigheter aktivt stöder samhällsviktiga företag vilket hittills inte bedömts utgöra statsstöd av EU, exempelvis när det gäller skydd mot cyberangrepp från sk. statsstödda aktörer.

Gråzonsproblematiken – eller sk. icke-linjär krigföring – kan inte undvikas

I utredningens direktiv har ingått att begränsa arbetet till totalförsvarets kritiska behov i händelse av höjd beredskap och då ytterst i krig.

Med respekt för begränsningen anser SOFF att det är viktigt att lyfta fram gråzonsproblematiken och saknar att den inte adresseras mer i betänkandet. Detta baserat på att en utdragen gråzonsproblematik är det dimensionerande scenariot för näringsliv men även för stat. För att ha en förmåga vid högre beredskap och krig, måste denna förmåga finnas i ”fred” och dessutom vara övad för de högre beredskapsnivåerna. Detta gäller såväl näringsliv som stat.

I den dagliga säkerhetsdebatten är gråzonshotet väl kommunicerad och accepterat. Subversiv påverkan i form av bl.a. cyberattacker och påverkansoperationer från tredje makt sker dagligen. Det militära försvaret planeras för att klara den dimensionerande uppgiften att försvara landet vid väpnat angrepp. Planerna för det civila försvaret har inriktats på det stöd det militära försvaret behöver från det civila samhället. Det blir därmed ett problem när totalförsvarets verktyg inte blir relevanta förrän Sverige har beslutat om höjd beredskap. Innan dess har vi det vi har i vardagen, vilket bl.a. inte ger skydd för näringslivet gentemot andra statsstödda aktörer. Näringslivet är utförare av försörjningstryggheten (på alla nivåer) och står samtidigt för statens intäkter – vilket innebär att det är företagen som finansierar totalförsvaret. Därför är det extra viktigt att också skyddet för det som staten uppfattar som skyddsvärt också inkluderar näringslivet.

I försvarsberedningens delrapport Motståndskraft slås fast att totalförsvarsplaneringen skall bygga på samhällets krisberedskap och att de därigenom kommer att bli ömsesidigt förstärkande. SOFF anser att vore bättre att utgå från samhällets krisberedskap och utveckla det till att även möta totalförsvarets behov. Då skulle vi få stärkt skydd och resiliens mot de pågående gråzonsattackerna och samtidigt en stärkt förmåga för totalförsvaret. På samma sätt som ett starkt civilt försvar bidrar till ett relevant militärt försvar är krisberedskap i fred viktigt för ett relevant skydd och försvar vid en utdragen gråzonsproblematik.

Sammanfattning

Utredningen är en bra belysning över behoven och de faktorer som påverkar försörjningstryggheten för civilt och militärt försvar. Utredningen lämnar flera svåra frågor obesvarade, inte minst kring ”hur” förslagen ska implementeras och vilka behoven är av finansiering för det civila försvaret. Den ger heller inte vägledning för hur samhället ska möta icke-linjär krigföring.
Läs mer om föreningens arbete inom totalförsvar.