10 år med gemensamma ståndpunkten
I år är det tio år sedan Europeiska rådet antog en gemensam ståndpunkt om regler för kontrollen av export av krigsmateriel och militär teknik. Syftet var att öka samstämmigheten mellan EU:s medlemsstaters exportkontrollpolitik, och att ställa upp miniminormer för en ansvarsfull export. Väldigt lite har förändrats sen den antogs.
– Under de här tio åren har vi inom EU:s medlemsstater gjort en översyn av den gemensamma ståndpunkten, men det har lett till väldigt lite förändring i själva dokumentet. Man höll på i flera år men ingen var beredd att ändra i texten, säger Paul Beijer.
När Sverige tar beslut om export av krigsmateriel utgår vi, förutom från den gemensamma ståndpunkten, även från våra egna riktlinjer och FN:s vapenhandelsfördrag Arms Trade Treaty (ATT). Eftersom de olika riktlinjerna skiljer sig åt en del – framför allt de svenska som är mer restriktiva än de två andra – har tillståndsprövningen många gånger blivit ganska svårrodd, även om det finns liknande regler i alla tre.
– Till exempel ska du inte exportera till ett land som det finns en FN-sanktion mot. Men det finns olika ansatser bakom många andra kriterier, och de kan vara formulerade på tre olika sätt. Våra riktlinjer säger att om det finns grova och omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna i ett land ska vi inte skicka något materiel dit. Å andra sidan säger den gemensamma ståndpunkten och ATT att du inte får skicka materiel som ”kan förvärra” MR-problemet – men du kan skicka allt möjligt annat. I grund och botten måste alltså ISP (Inspektionen för strategiska produkter, den statliga myndighet som är tillstånds- och tillsynsmyndighet för krigsmateriel) ibland hålla reda på tre olika sätta att bedöma samma sak.
Under det senaste halvåret har Paul Beijer haft i uppdrag att undersöka om det går att slå ihop riktlinjepaketen.
– Handen på hjärtat var det klart redan från början att svaret skulle bli nej. ATT och den gemensamma överenskommelsen är internationella överenskommelser där vi inte kan ändra i texten. Våra egna riktlinjer kan vi ändra. Men de är på samma sätt en överenskommelse mellan de svenska partierna som återspeglar en ömtålig balans. Eftersom de svenska riktlinjerna är mest restriktiva – vi tar dessutom ett ännu större kliv bort från huvudfåran nu när vi för in ett demokratikriterium – är det svårt att tänka sig en sammanslagning på våra riktlinjers bekostnad.
I uppdraget ingick också att se över hur riktlinjesamlingarna rent praktiskt kunde hanteras parallellt vid en bedömning.
– Jag tittade på hur man bäst kan organisera den här processen utan att slösa tid på att ställa samma fråga tre gånger vid varje ärende. Det gör man genom att klippa sönder riktlinjepaketen och skapa grupper av kriterier som är av ungefär samma slag. I mitt förslag till process börjar man med ett krav som bara de svenska riktlinjerna har: Finns något försvars- och säkerhetspolitiskt motiv för exporten? Om inte finns ingen anledning att pröva den ytterligare. Steg två i förslaget är att titta på de ovillkorliga hinder som finns, till exempel FN- och EU-sanktioner. Finns inga sådana går man vidare och tittar på de kriterier som var och en för sig räcker för ett nej. Resterande kriterier samlas ihop och en helhetsbedömning görs.
– Det blir ungefär som på ett grustag. Det börjar med ett väldigt grovmaskigt nät som sållar bort stora stenar. Sen lägger man ett lite finmaskigare nät. När du gått igenom ett antal hinder har du sand kvar. Tanken är att du sållar bort ärenden eller exportansökningar på de starkaste grunderna först. På slutet har du helhetsbedömningen med olika kriterier som kan bedömas i ett sammanhang. Bara de ansökningar som beviljas passerar alla steg i processen. På så vis frigör man resurser för de mer komplicerade ärendena.
Hur kommer den här utredningen att påverka företagen?
– I uppdraget står att jag inte får ändra på riktlinjernas innehåll. Bara undersöka om de går att slå samman och titta på om det går att utforma en tydligare procedur. Ur mitt perspektiv är hemlighetsmakeriet kring exportkontroll ett problem. Jag har därför välkomnat möjligheten att på ett öppet sätt förklara hur prövningen går till och visa hur restriktivt systemet faktiskt är. Då blir det lättare för allmänheten att förstå hur processen ser ut – och industrin har intresse av at debatten på området blir så saklig som möjligt, säger Paul Beijer och fortsätter:
– De stora svenska industriföretagen vet redan hur systemet fungerar, det finns en nära dialog mellan ISP och industrin kring deras export. Men de senaste åren har det kommit många mindre företag också. För dem är en ökad tydlighet säkert intressant.
Länkar:
Läs mer om den gemensamma ståndpunkten
Här kan du läsa mer om Arms Trade Treaty (ATT) samt här.
