Landrapport Kroatien

Kroatien har varit en självständig stat sedan 1992. Den kroatiska försvarsindustrin är till stor del skapad under och formad av de nationella konflikter som pågick under 1990-talet, bland annat det Kroatiska självständighetskriget, under vilka den inhemska försvarsindustrin producerade materiel för nationell användning. Under början av 2000-talet riktades försvarsindustrin om till en mer internationell marknad. Trots att krigsåren visade på behovet av en stark nationell industri saknas en formell nationell styrning för försvarsindustrisektorn. Istället beskrivs den som formad från ett bottom-up-perspektiv, i en modell där industrierna själva i hög grad som kan utforma hur sektorn ser ut och fungerar. Landets industri beskrivs få stöd av det kroatiska försvarsdepartementet i form av prioritet i upphandlingar, infrastruktur för tester
och utveckling, och genom offset-program.

Försvarsindustrin som utformades under 1990-talet var främst inriktad på landbaserade system så som bepansrade stridsfordon. Efter kriget lyckades industrin ställa om till internationell export samtidigt som Kroatien fortsatt stödjer industrin genom att främst nyttja nationellt tillverkat materiel för sin försvarsmakt. Inträdet i Nato 2009 och EU 2013 skapade incitament för industrin att exportera mer till den fria marknad de då fick tillgång till. Trots detta är Kroatien själv den viktigaste marknaden för dess nationella försvarsindustri. Detta gör att industrin påverkas särskilt av eventuella svängningar i de statliga finanserna.

Den största utmaningen för kroatisk försvarsindustri beskrivs vara avsaknaden av en national policy för området som är i linje med en nationell säkerhetsstrategi. De senast publicerade dokumenten för Kroatiens inriktning för nationellt försvar, och till viss del även nationell försvarsindustri, är Strategic Defence Review från 2013, Long Term Development Plan (LTDP) vilken publicerades 2014 och är giltig fram till 2024, samt Croatian National Security Strategy från 2017. LTDP uttrycker att upprustning och modernisering av nationellt försvarsmateriel skulle göras genom i första hand uppgradering av existerande materiel och i andra hand genom nationell nyproduktion. Det materiel som Kroatien inte kan producera nationellt upphandlas från internationella aktörer, men det finns ett uttalat mål att den egna industrin ska gynnas.