Arbetspapper nr. 4 – Försörjningssäkerhet

Vi måste för vårt eget försvar ha garantier om att få de resurser som krävs när vi behöver det. Försvarsmakten har uppgiften att ange behov av försörjningssäkerhet och för totalförsvaret göra de avvägningar och prioriteringar som är aktuella, både på övergripande nivå och i detalj. Traditionellt har detta säkrats på ett av tre sätt: genom kontraktsskrivningar, politiska överenskommelser eller via ömsesidiga tekniska beroenden.

Det finns många olika uppfattningar om hur försörjningssäkerhet ska definieras. En bra utgångspunkt är den som finns i det s.k. LOI- eller sexnationsavtalet mellan Frankrike, Italien, Tyskland, Spanien, Storbritannien och Sverige, och som lyder ”en stats förmåga att garantera och erhålla garantier för tillförsel av försvarsmateriel och försvarsmaterieltjänster för att uppfylla statens åtaganden i enlighet med dess försvars- och säkerhetspolitik”.

MSB har tidigare kallat försörjningstrygghet för ”stötdämpare”, med det menas de sätt som en organisation kan tillgodose behovet av en viss vara eller tjänst, där organisationen drabbas av en störning i tillförseln, och identifierat tre metoder; redundans, substitut och adaptivitet. Redundans innebär att det inom organisationen finns tillräckligt mycket av den påverkade resursen för att kunna hantera ett bortfall.

I grund och botten finns tre olika sätt; staten eller företagen lagrar resursen, företagen tillverkar det, eller staten eller företagen anskaffar det. Varje alternativ har sin för-och nackdelar, och bör utvärderas i fyra olika avseenden: säkerhet, uthållighet, flexibilitet samt kostnad.

Hur kan företag bidra till att försvara samhällen? Detta är nummer fyra av totalt nio arbetspapper framtagna av SOFF:s medlemsgrupper för att utvecklas i dialog med ekosystemets aktörer.