Landrapport Finland

Finland är en republik där presidenten väljs vart sjätte år och kan sitta som längst två mandatperioder. Sedan 2012 innehas posten av president Sauli Niinistö som leder landets utrikes- och säkerhetspolitik tillsammans med regeringen. Den finska regeringen, kallad statsrådet, väljs vart fjärde år och sedan 2019 leds den av statsminister Sanna Marin. Traditionellt bildas majoritetsregering mellan två av de tre stora partierna i landet – Finlands socialdemokratiska parti, Centerpartiet i Finland och Samlingspartiet – samt något av de mindre partierna. Detta skapar förutsättningar för kompromisser och koncensuslösningar vilket gör att landet ofta har politisk stabilitet. Finland är medlemmar i EU sedan 1990 och har även euro som valuta sedan 1999.

Finlands försvarspolitiska inriktning präglas av dess territoriella gräns mot Ryssland och de krig som landet var inbegripna i under 1900-talet. När andra europeiska och framförallt nordiska länder rustade ned och inriktade sin försvarsförmåga mot insatsförsvar under åren runt millennieskiftet bibehöll Finland fokus på territoriellt försvar med förhållandevisa stora volymer av personal och materiel. Den finska försvarsmakten består av tre försvarsgrenar där armén är den största. Värnplikten i Finland är allmän för män och frivillig för kvinnor, vilket gör att Försvarsmakten, som består av ca 35 000 anställda, har möjlighet att kalla in ca 300 000 personer i krigstida styrka. Finlands balans mellan stormakter, som kommit av dess geografiska läge, har avspeglats även i utvecklingen av den nationella försvarsindustrin som inte utvecklades i samma utsträckning som den svenska. Det finns däremot ett politiskt samförstånd kring vikten av nationell försvarsförmåga och policy i försvars- och säkerhetsfrågor. Detta gör att finansiering av avgörande försvarsförmågor, så som ersättare av stridsflygplan, prioriteras.

Den finska försvars- och säkerhetspolitiska inriktningen definieras i Statsrådets försvarsredogörelse i vilken regeringen presenterar försvarspolitisk inriktning för riksdagen. Den senaste publikationen är från 2021 och sträcker sig fram till 2030. Den baseras bland annat på Statsrådets utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse, senast publicerad 2020. Dokumentet har ett, jämfört med tidigare, tydligare fokus på hybridpåverkan där cyber-och informationsförsvar är i fokus. Frågor som rörcybersäkerhet är ett bra exempel på hur olika delar av den finska statsapparaten arbetar integrerat med försvarsfrågor i ett gemensamt totalförsvar, där det är Kommunikationsministeriet som ansvarar för koordinering av cybersäkerhetsfrågor i nära samarbete med försvarsmakten.

Materielanskaffningar är i de flesta fall godkända av riksdagen genom att de beslutas i statsbudgeten, men vid vissa projekt krävs särskilt godkännande så som för HX-projektet inom vilket nya stridsflygplan ska anskaffas. Försvarsministeriet är huvudansvariga för materielförsörjning och processer kopplat till detta, och ansvarar för den långsiktiga planeringen med stöd av försvarsredogörelsen. 2014 skapades Logistikverket som är underordnat försvarsmakten och motsvarar FMV med skillnaden att det inte är en fristående myndighet. Försvarsmaktens huvudstab fastställer försvarsmaterielens funktionella krav medan Logistikverket fastställer systemkrav, alltså de mer övergripande kraven. Anskaffningar upp till 4 miljoner euro kan beslutas inom Försvarsmakten. Ansvaret för materielanskaffning finns på så sätt kvar inom Försvarsmakten, medan underhållet sköts statligt genom så kallade strategiska partnerskap.