Försvarsexporten är helt nödvändig

Det framställs ofta som att det är en utrikespolitisk belastning att Sverige har en omfattande försvarsmaterielexport. Men en ansvarsfull handel med försvarsmateriel är både önskvärd och helt nödvändig, då inget land vare sig kan eller har råd att vara självförsörjande, skriver Robert Limmergård, generalsekreterare, Säkerhets- och försvarsföretagen i en artikel i SvD Brännpunkt.

Under våren ska förslag till en ny krigsmateriellagstiftning presenteras. De senaste veckornas debatt om svensk försvarsmaterielexport ger ofta sken av att utredningen handlar om ett val mellan moral och pengar. Det är ett missledande resonemang.

Sverige har en ansvarsfull försvarsmaterielexport som vilar på säkerhets- och försvarspolitiska grunder. Men om Sverige, som första land i världen, ytterligare begränsar exporten så den endast kan ske till länder klassade som demokratier skulle det få stora återverkningar. Det skulle kraftigt försvaga möjligheterna för försvarsföretagen att verka internationellt, men även få betydande säkerhets- och försvarspolitiska konsekvenser.

Det finns starka säkerhets- och försvarspolitiska skäl för att Sverige har en högteknologisk försvarsindustriell bas. På så sätt kan Sverige undvika att hamna i osunda beroendeförhållanden till andra länder inom vissa teknologiområden som är centrala för vårt försvar. Försvarets kostnader för att vidmakthålla och utveckla många av dessa plattformar och system blir också lägre. Då försvarsföretagen, inom vissa delområden, är världsledande får Sverige även tillgång till avancerad utländsk försvarsteknologi – företrädesvis från USA – som stärker vårt eget försvar.

Genom att utveckla avancerad teknologi stärks Sveriges säkerhetspolitiska handlingsfrihet och inflytande. Med tanke på den försämrade utvecklingen i Sveriges närområde framstår detta teknologiflöde som allt viktigare.

Det framställs ofta som att det är en utrikespolitisk belastning att Sverige har en omfattande försvarsmaterielexport. Detta bör dock ses i ljuset av att alla länder har en folkrättslig skyldighet att ha kontroll över sitt territorium och en rättighet att ha ett försvar. Ett land som i försvarssyfte investerar i försvarsmateriel och som agerar enligt internationell rätt kan då bidra till säkerhetspolitisk stabilitet. En ansvarsfull handel med försvarsmateriel är därför både önskvärd och helt nödvändig, då inget land vare sig kan eller har råd att vara självförsörjande. Handel med försvarsmateriel är folkrättsligt legitim vilket framgår i till exempel FN:s Arms Trade Treaty.

Att Sverige, per capita, är en av världens största exportörer av försvarsmateriel är därför en konsekvens av handelsinriktade företag med effektiv produktion och stark teknisk kompetens. Inte, som det ibland framställs, en konsekvens av dubbelmoral inom utrikespolitiken.

Den centrala frågeställningen gäller dock den del av handeln med försvarsmateriel som sker med icke-demokratier eller diktaturer. Denna handel är mer tveksam eftersom situationen för de mänskliga rättigheterna ofta är sämre i dessa länder och de har i allmänhet större problem med korruption. Huvudargumentet som anförs mot handel med just försvarsmateriel till dessa länder är att det stärker den sittande regimens legitimitet. Detta ska dock vägas mot att det uteslutande handlar om länder som Sverige redan valt att ha diplomatiska relationer med och som liksom vi har samma folkrättsliga legitimitet att ha ett försvar.

I flera fall handlar det också om länder som Sverige samverkar med inom ramen för FN:s fredsbevarande insatser eller vid anti-piratinsatser vid till exempel Afrikas horn. Om Sverige kan agera tillsammans med dessa länder för att verka för internationell fred och säkerhet så förefaller det motsägelsefullt att införa ett totalförbud för all export av försvarsmateriel till dessa länder, speciellt som det i dag nästan uteslutande handlar om försvarsmateriel som inte är förstörelsebringande.

När förslaget om ny krigsmateriellagstiftning ska presenteras kommer det att vara angeläget att slå vakt om en strikt exportkontroll. Sverige ska inte tillåta export till länder om det finns risk för att denna materiel skulle kunna användas för att förtrycka landets egen befolkning.

Men ett totalförbud mot all försvarsmaterielexport till länderna som klassas som icke-demokratier skulle få genomgripande konsekvenser för försvarsföretagen. Det skulle i det närmaste omöjliggöra förutsättningarna för internationellt materielsamarbete eftersom få andra länder skulle vilja göra sig beroende av produkter som begränsas av svenska exportkontrollregler. Svensk teknologi – oavsett pris och kvalitet – skulle bli leverantörskedjans svagaste länk, vilket inte enbart skulle drabba de mindre företagen som är underleverantörer till de större företagen i USA och Europa, utan även de störres möjligheter till att delta i internationella samutvecklingsprogram för nästa generationers
lösningar.

Vidare skulle det kraftigt försämra försvarsföretagens förmåga att kostnadseffektivt förse det svenska försvaret med produkter och tjänster. Det är därför angeläget att väga in de säkerhets- och försvarspolitiska skälen vid beslut om försvarsmaterielexport. Det innebär även att det alltid bör ske prövningar i enskilda affärer som tar ställning till vem som är mottagarlandet, vad för typ av försvarsmateriel som ska exporteras samt hur denna materiel eventuellt kan användas.

Genom en tydlig prövning kan Sverige säkra förutsättningarna för en stark säkerhets- och försvarsindustriell kompetensbas och samtidigt vidmakthålla en strikt exportkontroll som ligger i linje med svensk utrikespolitik.

Robert Limmergård

Generalsekreterare, Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF).

Läs artikeln på Svd här.