Limmergård: Sökes – En sammanhållen debatt om exportkontroll

I kölvattnet av debatten om statens samförståndsavtal med Saudiarabien fortsätter diskussionerna kring hur exportkontrollen ska vara utformad. Den centrala frågeställningen rör den del av handeln som sker med icke-demokratier eller diktaturer, d.v.s. vem som är mottagaren. I debatten framförs förslag om absoluta kriterier till vem vi exporterar vapen, då utan att debatten berör det viktigaste skälet för försvarsmaterielexport. Inte heller görs en ansats att förstå vad vi exporterar eller hur det vi exporterar används.

Pengar eller moral?
I ett stycke är hela svenska folket eniga: vi vill inte exportera vapen till regimer som använder vapnen för att kränka mänskliga rättigheter. Jag tror att många också har betänkligheter till att krigsmateriel för strid skickas till länder i väpnade konflikter, om än gråzonen här blir svårare när vi tittar till pågående konflikter såsom Islamska statens härjningar. I grunden är den stora majoriteten av svenska folket lika eniga om att vi ska ha en försvarsindustriell teknologi- och kompetensbas och att vi ska samarbeta med andra länder för att stärka vår förmåga. Är det då samtidigt en utrikespolitisk belastning att Sverige har en omfattande försvarsmaterielexport? Tvärtom bör detta ses i ljuset av att alla länder har en folkrättslig skyldighet att ha kontroll över sitt territorium och en rättighet att ha ett försvar för det syftet. Stater som har kontroll över sitt territorium bidrar i allmänhet till regional stabilitet. En ansvarsfull handel med försvarsmateriel är både önskvärd och helt nödvändig då inget land är självförsörjande på detta område. Vidare är den folkrättsligt legitim vilket understryks i t.ex. FN:s Arms Trade Treaty. Det svåra för lagstiftaren är att beakta syftet med exportkontrollen i rätt sammanhang, tydliggöra nyanserna och vikta dess syfte och betydelse.

Huvudargumentet som anförs mot handel med försvarsmateriel till icke-demokratier eller diktaturer är att det stärker den sittande regimens legitimitet. Detta ska dock vägas mot att detta uteslutande är länder som Sverige väljer att ha diplomatiska relationer med och som har samma folkrättsliga legitimitet att ha ett försvar som vi själva. I flera fall handlar det också om länder som Sverige samverkar med inom ramen för FN:s fredsbevarande insatser eller vid anti-piratinsatser utanför t.ex. Afrikas horn. För förtydligandets skull bör det också framhållas att det inte handlar om att Sverige som land säljer försvarsmateriel till dessa länder. Det handlar uteslutande om att privatägda företag i Sverige får exporttillstånd av Inspektionen för Strategiska Produkter (ISP), då efter en noggrann prövning av att denna materiel inte ska användas för att t.ex. kränka mänskliga rättigheter. Export av krigsmateriel för strid till dessa länder är därför mycket begränsad.

Varför export?
Grundfrågan är varför Sverige behöver en export av försvarsmateriel. Ett skäl är naturligtvis ekonomiskt och i slutänden för skattebetalarnas ekonomi. Utifrån den svenska säkerhets- och försvarspolitiska ambitionen med att ha ett starkt och högteknologiskt försvar, vad får då försvarets materiel kosta? Det är för de flesta självklart att vi genom export kan dela statens kostnader för vidmakthållande- och utveckling av de plattformar och system som försvaret använder med flera kunder (alltså andra stater). Men huvudpoängen med försvarsföretag i Sverige är inte kostnadsdelning (om än en viktig fördel), utan det är att staten inom vissa kritiska områden vill undvika osunda beroendeförhållanden till andra länder. Dessutom är den avancerade försvarsmateriel vi önskar förse våra soldater och sjömän med ofta en bytesvara, varför en stark försvarsindustriell teknologi- och kompetensbas också ger Sverige tillgång till utländsk försvarsteknologi, då företrädelsevis från USA men även andra länder. Det kan exv. handla om kunnande som Sverige inte skulle få del av om vi inte själva bidrar med teknologier till samutvecklingsprogrammen. Därmed är frågan om exportkontroll inte enbart något som påverkar förmågan till kostnadseffektivitet, utan även något som påverkar Sveriges och företagens deltagande i internationella samutvecklingsprojekt och därmed tillgång till teknologier för att möta morgondagens hot. Med tanke på den försämrade säkerhetspolitiska utvecklingen i Sveriges närområde – och de ökade kostnaderna för utveckling – framstår detta teknologiflöde som allt viktigare, inte minst för att undvika en osund kostnad, men också för att kunna upprätthålla en sk. operativ fördel och handlingsfrihet för det svenska försvaret och dess förmågor.

Vad exporteras och hur används det?
Vad vi exporterar är viktigt att ta i beaktning då det ofta påstås att ”svenska vapen” används för att förtrycka de mänskliga rättigheterna. Förekomsten av sådana produkter som används för att kränka mänskliga fri- och rättigheter är ytterst ovanliga, om än mycket olyckliga. För oss är det oerhört viktigt att våra produkter inte används för att kränka mänskliga fri- och rättigheter som pressfrihet och skydd för sexuella minoriteter. Tvärtom är det dess roll således att bidra till att stärka fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Det innebär ett särskilt ansvar samt ett behov av en restriktiv exportkontroll. Bedömningen av mottagarlandet måste därför vara av betydelse i exportkontrollen, men lika viktigt är vad som exporteras och slutligen hur det avses att användas.

Media använder gärna begreppen vapenindustrin och vapenexport. Dessa begrepp – som syftar till krigsmateriel för strid – speglar inte den försvarsmateriel som exporteras till andra länder och framförallt inte den som exporteras till icke-demokratier. Det är inte vapen, i traditionell bemärkelse, som är förstörelsebringande utan det handlar oftare om lednings- och radarsystem, sambandsutrustning, men som likväl exporteras till andra stater och dess försvarsmakt. SOFF använder därför begreppet försvarsmateriel, vilket utöver termen ”krigsmateriel” även omfattar produkter med dubbla användningsområden och andra varor och tjänster som säljs till försvarsmakter och säkerhetssektorn. Är detta en ordlek för att ta bort allvaret från frågan? Absolut inte, utan tvärtom är det viktigt att exportkontrollen följer marknaden och dess teknologitrender för att ansvarsfullt beakta vilken kompetens och vilken förmåga vi vill begränsa spridning av.

Skärpt kontroll av export
En översyn av exportkontrollagstiftningen pågår. Den är oerhört viktig då mycket har förändrats sedan den förra utredningen presenterades. Inte enbart för att Sveriges roll har förändrats genom exempelvis med medlemskapet i EU, utan även genom att digitaliseringen av produkter och tjänster förändrar flödet av det vi kanske vill begränsa. Kontrollen är således en komplex materia. Den springande punkten – i mediala debatten – är ett demokratikriterium. Ett totalförbud av all försvarsmaterielexport till länderna som klassas som icke-demokratier skulle få genomgripande konsekvenser för försvarsföretagen. Det skulle i det närmaste omöjliggöra förutsättningarna för internationellt materielsamarbete, eftersom få andra (då demokratiska) länder skulle vilja göra sig beroende av produkter som begränsas av betydligt strängare svenska exportkontrollregler. Svensk teknologi – oavsett pris och kvalitet – skulle bli leverantörskedjans svagaste länk. Detta skulle inte enbart drabba de mindre företagen som i sin tur är underleverantörer till de större företagen i USA och Europa, utan även de störres möjligheter till att delta i internationella samutvecklingsprogram för nästa generationers lösningar och system. Försvarsmarknaden arbetar dessutom med oerhört långa utvecklings- och ledtider, varför regelverket måste vara lätta att uttolka samtidigt som de är långsiktiga och robusta, då för att i sin tur kunna ge marknaden en förutsägbarhet och tydlighet.

Tillstånd för export av försvarsmateriel ges idag endast om det finns säkerhets- och försvarspolitiska skäl för sådan export. Om Sverige skulle implementera exportkontrollregler som kraftigt avviker från samarbetsländer – exempelvis genom att särskilt uttala ett skall-krav gällande export till demokratier – så kommer det relativt snabbt att få återverkningar på Sveriges trovärdighet som samarbets- och handelspartner. Detta kommer i sin tur ge en kraftig minskning av den försvarsindustriella kompetensbasen i Sverige, vilket skulle leda till ökade kostnaderna för det svenska försvaret och i sin förlängning även begränsa tillgången till utländsk försvarsrelaterad teknologi och sin tur den reella kapaciteten hos de svenska militära förmågorna.

Läs SOFF:s hela nyhetsbrev här.