SOFF kommenterar det europeiska förmågearbetet

Den 12 december kommer EU:s utrikesråd diskuterar hur EU kan förstärka medlemsstaternas militära förmåga. Det försämrade säkerhetspolitiska läget i Europas närområde kräver handling.
Initiativen har en direkt koppling till försvarsmarknaden. Existensen av reell försvarsförmåga och tillgång till försvarsteknik att möta kvalificerade hot har ett säkerhetspolitiskt signalvärde.

Försvarsindustrin är ett av politikens instrument, är en del av svensk och andra länders försvarsförmåga, för att stärka ett säkerhetspolitiskt oberoende samt att medverka till att skapa stabilitet och fred i världen. Länder som vill ha en trovärdig internationell fredsagenda behöver en väl avvägd försvarsförmåga. Det är därför logiskt att Europas länder vill säkra långsiktig tillgång till rätt kompetens, rät materiel, i rätt tid, till rätt kostnad.

EDIDP och försvarsförmågeutvecklingens faser

EDIDP och försvarsförmågeutvecklingens faser

Samtidigt kan inte ens de största länderna inom EU – eller för den delen USA – klarar av att hantera förmågeutvecklingen på egen hand. Unika komponenter och delsystem måste köpas internationellt eller utvecklas i samarbeten. EU har därför, delvis tillsammans, men framförallt som komplement till Nato, gradvis fått en växande roll på detta område. Men gränsöverskridande samverkan, som ger inflytande över produkten, kräver också långsiktiga nationella satsningar som utgår från egen forskning och utveckling.

Försvarsteknikkunnande är här ett kapital som stärker vår teknologiska och säkerhetspolitiska profil och dessutom balanserar ett framtida internationellt beroende. Länder som saknar kvalificerad försvarsteknologi blir därmed ointressanta som samarbetsparter i internationella projekt och i sin tur som strategiska partners, vilket i sin tur kan för sin materielförsörjning bli beroende av andra eller hamna i ekonomiska eller politiska tvångssituationer. Lite förenklat vill jag påstå att vilken plats Sverige får i en eventuell ”kö” i morgon är avhängigt av de beslut om internationella samarbeten som vi tar idag.
Nu börjar på allvar de försvars- och säkerhetspolitiska formerna förändras och maktbalanser skiftar internationellt och i Europa. För att parera detta arbetar kommissionen med en europeisk försvarsfond som syftar till att stärka EU-ländernas samlade försvarsförmåga. Även om initiativen inte är en fråga om finansiering av industrin, utan om hur Europa kan stärka sin försvarsförmåga, är det naturligt att olika samarbetsgrupperingar med försvarspolitiska men också långsiktiga försvarsteknologiska dimensioner nu skapas.

Utvecklingsdelen benämns industriutvecklingsprogram som både bidrar till att utveckla industrin och förmågan att försvara Europa. Programmen har därmed förutsättningar att bli bra för den operativa effekten för de europeiska försvarsmakterna, att bli bra för de mest dynamiska och effektiva försvarsföretagen och, ytterst, att bli bra för de europeiska skattebetalarna, samt sin tur, deras frihet och säkerhet.
Problematiken med den europeiska försvarsmarknadens överkapacitet och fragmentering är starkt relaterad till medlemsländernas politiska styrning och beteende som ägare och kunder av nationella industriella intressen. Avsaknad av harmonisering i kravspecifikationer, oförmåga att ensa inköpsprocesser, nationella riktade beställningar, subventioner är direkta orsaker till att köpkraften urholkats. Samtidigt finns försvarspolitiska skäl till att säkra en försörjningstrygghet i tider av oro. Behovet av att öka samarbetet och försörjningstryggheten behöver balanseras. När EU fokuserar på förmågeutveckling är det därmed rätt åtgärd.

Det är samtidigt helt nödvändigt att en ökad konkurrensutsättning vid upphandling försvarsmateriel äger rum. Initiativen får inte nyttjas för att förtäckt skydda eller stödja nationellt ineffektiva företag utan konkurrenskraft. Inte heller leda till ökad europeisk isolationism. Tvärtom behöver vi ett fortsatt nära samarbete med bl.a. Storbritannien och USA, både säkerhets- och försvarspolitiskt samt teknologiskt.
De försvarsföretag som är verksam i Sverige, vilka bl.a. kännetecknas av kostnadsmedvetenhet och hög innovationsförmåga kommer om de ges likvärdiga förutsättningar, att vara mycket attraktiv samarbetspartners. Men för att förmågeutvecklingen ska fungera krävs det naturligtvis försvarspolitisk inriktning som utgår från behov och väger samman våra förutsättningar – från forskning till export.

Nu väntar en diskussion under kommande månader inte enbart utifrån vilka förmågor som ska utvecklas, vilken försvarsteknik som krävs och för vilka områden en europeisk kompetens ska utvecklas. Men även hur det ska hanteras, vilka befintliga strukturer ska hantera vad vilket rör fler än den Europeiska försvarsbyrån och EU-kommissionen utan även OCCAR och Nato. Utlysningar kan komma att bli aktuella redan mot slutet nästa år. Flera prioriteringar krävs även nationellt. Från Försvarsmakten har indikerats att utrymmet med nuvarande budgetram inte rymmer några nya internationella åtaganden. Oavsett kan konstateras att EU:s initiativ kommer att ha betydelse för Sveriges försvarsförmåga och i sin tur dess försörjningstrygghet i Sverige. Ett koordinerat deltagande i den europeiska förmågeutvecklingen är centralt även för företagen.

Inför mötet den 12 december är det därför av största vikt att den svenska regeringen är tydlig;
– Förstärkt förmågeutveckling måste ske parallellt med att försvarsmarknaden konkurrensutsättas. Lösningen är inte fler särregler eller trösklar för samarbeten utanför EU, utan mer likvärdiga villkor för företagen.
– Sverige behöver en färdplan för hur vi på ett effektivt sätt inte bara deltar, utan förmår att positionera oss som ledande i de sameuropeiska programmen.
– De svenska operativa behoven bör ha en central roll i inriktningen av programmen.
– Regeringen behöver bli tydligare med att den försvarsindustriella förmågan i Sverige stärker vår försvarsförmåga.