Johan Wiktorin: ”Försvarsmakten spänner bågen vid oavgjort”

I en försvarslösning med allt större investeringsbehov som vår egen, så blir en genomläsning av Försvarsmaktens perspektivstudie från förra hösten snudd på en anomali.

Det är inget fel på kvaliteten i den analys som presenteras när det gäller de framtida konflikternas karaktär, men den intresserade läsaren inser att sannolikheten, att vi som kollektiv avdelar pengar för att anskaffa och utveckla nödvändiga nya förmågor, är låg.

Kanske griper de ansvariga efter hoppet att vi kan köpa oss säkerhet när det kniper. Men, akuta försvarsinköp i kris blir alltid gårdagens teknik till morgondagens priser. Vår flygindustri efter andra världskriget är en produkt av den smärtsamma insikt tidigare beslutsfattare påtagligt upplevde när världen runt omkring oss tog fyr i slutet av 30-talet.

Om tonen känns lite besviken, så beror det på att ambitionen i perspektivstudien liknar förre förbundskaptenen Lars Lagerbäcks att spänna bågen vid oavgjort. Och utan att satsa pengar på spelarinköp eller träningstider med de nya bollarna.

Inom försvarssektorn verkar vi inte ha någon spelidé att tala om, eller i vart fall inte en realistisk sådan. De intressanta avsnitten om exempelvis cyber, fjärrstridsmedel och rymden sätts inte i ett strategiskt sammanhang i närområdet.

Vi borde ta vår utgångspunkt när det gäller tyngdpunkten i utformningen av vårt försvar i vår strategiska kultur, den defensiva. Ställd inför en expansiv stormakt i vår närhet är normen anstormning från spelstart med möjligheter till snabba kontringar.

Signaturanpassning är därför ett ämne som lyser med sin relativa frånvaro i tänkandet och därmed i dokumentet. På två rader avhandlas exempelvis konsekvenserna av fjärrstridsmedlens utveckling för våra luftstridskrafter. För att kunna genomföra kontringar med de kvalificerade system som skattebetalarna satsar stora summor på, så måste den initiala överlevnaden av dessa vara närmare i fokus för våra ansträngningar.

Detta innebär maskerad kommunikation, dämpning av IR-strålning, materialbehandling, skenmål och skensignalering för att ge några exempel. När väl systemen är i användning blir telekrigsåtgärder och förmåga att kommunicera mellan passiva sensorer helt nödvändiga.

Detta är inte för främst att koncentrera sig på striden när en väpnad konflikt eventuellt har utbrutit i framtiden, utan för att försvåra upptäckt före denna inträffar. Om våra förband blir svårare att upptäcka eller förutsäga, så ökar svårigheten att analysera våra styrkedispositioner.

Analyser med sämre innehåll försenar beslutsfattningen, vilket innebär mer tid för ytterligare inhämtning. Detta ger oss mer tid att agera politiskt och signaturanpassning kan därför sägas bidra till statsmakternas ökade handlingsfrihet.

Nu kan ju en angripare skrida till verket med sämre beslutsunderlag, men då är det just sämre, vilket ökar överlevnadsmöjligheterna för varje system och därmed helheten. Trots kvalitetens betydelse, så finns det också en viktig kvantitativ dimension i den moderna konflikten på höga teknologiska nivåer.

Om vi drar signaturanpassningsskruven bildligt talat ända in i botten hittar vi en annan undanstoppad dimension, nämligen undervattensförmågan. En analys av de militärgeografiska förutsättningarna visar att Östersjöutloppen är en viktig förträngning i ett globalt perspektiv.

Egenskaperna i Östersjöns vattenvolym gynnar undervattensverksamhet. Det är dessutom så att Ryssland har ett stort beroende av Östersjön för sin varuhandel samtidigt som landet genom historien alltid haft svagare sjömakt än omvärlden. Inte så konstigt för en kontinentalmakt, men likväl en svaghet och ett beroende som är öppet likt en kant för kontringsspel i fotbollen.

Sverige bör alltså ta tillvara sin relativa styrka på området och bli ännu bättre framöver. Obemannade system som suddar ut gränsen mellan farkost och stridsmedel är här särskilt intressanta förmågor, i synnerhet om dessa kan flerfaldigas med hjälp av bättre kommunikationer under vattnet. Var är de (?) borde vara målbilden för hur omvärlden frågar sig vad svenska undervattensenheter sysslar med.

Det är möjligen som att svära i kyrkan, men kapitlet kring den framtida teknikutvecklingen behandlar inte alls psykologiska operationer. Den uppmärksamme har redan noterat de föreläsningar kring den moderna krigföringen som den ryske generalstabschefen Valerij Gerasimov gett.

I en viktning av olika stridsmedel menar han att de icke-militära medlen är 4 av 5 i den moderna krigföringen. Vi kan alla uppleva exempel på denna tolkning i samband med kriget i Ukraina, där Ryssland visar prov på denna i realiteten.

Det de gör är att översvämma våra informationssystem med halvsanningar från en grupp av avsändare och rena lögner från en annan grupp. Samtidigt så gör styrkorna allt de kan för att försvåra upptäckt – signaturanpassning igen – genom att ta bort märkningar, sätta upp ”pro-ryska” enheter och ge egen underrättelsepersonal tjänstledighet.

För våra seriösa medier innebär detta ett ständigt faktakontrollerande som tar tid och tvingar dessa att bli mer obestämda i sina nyhetstexter och inslag. Den ryska armén förvandlas på så sätt till ”pro-ryska separatister”, fastän de opererar kvalificerade raketartilleri- och luftvärnssystem som ingen rysk regim någonsin skulle sätta i händerna på riktiga separatister.

Konceptuellt omringar Ryssland oss som publik och beslutsfattare med en överväldigande ström av rapporter (kvantitet) samtidigt som vi tvingas bevisa våra ställningstagande på svårtolkat material (kvalitet).

Eftersom våra hjärnor har en liknande förmåga att urskilja information som människor hade för femtio år sedan, så är vi i stort behov av automatiserat stöd för att kunna skilja av överskottsinformation liksom för att förbättra vår informationskvalitet.

I perspektivstudien står det visserligen ett par stycken om informations- och kommunikationsteknologin, men då mer utifrån sensorer och datafusion på stridsfältet. Detta är också viktigt, men vår kunskapsnivå på området måste användas för att skydda oss mot dessa psykologiska operationer som försöker påverka vår strategiska beslutsfattning att bli långsammare och svagare.

Dessa tre områden – signaturanpassning, undervattenssystem och skydd mot psykologiska operationer – är sådana områden som är underkritiska i förhållande till våra defensiva behov, men också offensiva möjligheter för att kunna motstå påtryckningar och reducera risken för att en konflikt utbryter med oss på planen.

Några reflektioner i allra bästa Lars Lagerbäck-anda således, men utan 1-1 för ögonen.

Om författaren

Johan Wiktorin är vd för underrättelseföretaget Brqthrough, försvarsdebattör och redaktör för Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg Försvars och Säkerhet – en akademi han även är ledamot av.